Blir Britney nästa Anna Nicole?

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Under de senaste veckorna har vi mötts av två stora rubriker: Anna Nicole Smith och Johanna Sällström har gått bort.

Jag vet mycket väl att det dör människor i världen varenda sekund. Ändå blir jag så illa berörd när någon känd person dör. Det kanske är konstigt, men jag inbillar mig att jag på något sätt haft en relation med dessa människor genom film och media. Och därför berör de mig något otroligt sätt.

Det har alltid varit så att många förebilder, hjältar, idoler eller monster skapade av medierna, ja kalla dem vad du vill, har dött på märkliga sätt och vid för tidig ålder.

Men varför är det så att dessa av folket så hyllade personer med hejdlöst mycket pengar och makt, blir de mest ensamma och sköra? De kan inte bli nog sedda genom sina insatser på jorden.

I helgen bläddrade jag i tidningen och möttes av Britney Spears rakade huvud. Står hon på tur i raden av plötsliga dödsfall?

Jag hoppas inte det. Jag hoppas att hon ser processen med att raka av sig sina långa hårslingor som en rening för sig själv och sitt inre, snarare än som ett sista rop på hjälp.

Och Robbie Williams och Lindsay Lohan och Pete Doherty som åker in och ut från drogkliniker. Jag hoppas någon ser dem och att de bestämmer sig för att leva.

Det fanns gånger i början av mitt liv som offentlig person när jag verkligen mådde skit. Det var när jag dök upp på välretuscherade bilder och sen var tvungen att möta verkligheten och människors bedömning av mitt vanliga, oretuscherade jag. Jag hörde att de viskade på håll: ”Men titta, hon ser inte alls ut som på de vackra bilderna.”

Eller när en äcklig journalist en gång ringde upp mig och ställde en alldeles för privat fråga som jag inte ville svara på och hävde ur sig: ”CAROLINA GYNNING, DU HAR INGET PRIVATLIV LÄNGRE!”

Då blir man ledsen. Man vill snabbt färga om håret eller göra en drastisk förändring. I Britney Spears fall raka av sig håret. Att leva med trycket från medierna med papparazzibevakning dygnet runt och ha så mycket att leva upp till är inte lätt. Egentligen är det kanske konstigt att inte fler människor går under. Jag tackar gudarna för att inte papparazzigrejen har blivit stor i Sverige.

Efter jag började gå i terapi, efter jag rev ut mina äckliga extensions, efter jag stannade hemma ensam i stället för att vara ute för att söka bekräftelse på någon hipp nattklubb, mår jag så otroligt mycket bättre. Och nu det sista, att mina bröstimplantat är ett minne blott – det slår allt.

Jag älskar mitt nya jag. Jag har börjat tycka om mig själv och respektera mig själv lite mer än jag gjorde innan. Men hade jag inte varit stark och lyssnat till min inre röst hade kanske även jag vandrat den sorgliga vägen.

Carlina Gynning