Mer kärlek till folket
Hans värme strålar igenom min tjocka vinterjacka. Den strålar in i min själ. Regnet droppar i mitt ansikte och smetar ut mitt smink. Jag ser för jävlig ut, men det spelar ingen roll.
Tiden stannar och jag försöker vara kvar i det där härliga, i det där varma, det där trygga som omsluter mig. Som omsluter oss. Där, just i den sekunden.
Varför kan man inte få stanna där för alltid? Varför kan inte alla människor bara få gå runt och känna den känslan? Den underbara känslan av att vara kär. Himlastormande förälskad, pirrig och förväntansfull.
När man knappt kan tåla sig tills man får träffa honom igen. När så gott som all ens vakna tid går åt till att tänka vackra tankar om honom och om hela världen.
Jag lovar att då skulle det inte finnas några krig eller något hat. Alla skulle bara älska.
Detta måste vara det man kallar lycka. När det känns: Ja! Nu, i den här sekunden, är jag lycklig!
Men hur ska jag kunna hålla kvar det där för evigt? Hur ska jag hålla kvar det ljuvliga lyckoruset?
Antingen genom att våga älska och bli älskad.
Eller, om det inte funkar, injicera lite serotonin med spridda skurar. Hmm, kanske ingen skön idé trots allt.
För kärleken är tyvärr inget man kan tvinga fram, det är något som bara kommer, något som kommer om man har tur. Och just i en sådan sekund har jag tur, jag har mest tur i hela världen.
Man kan verkligen undra vart kärleken i vår värld har tagit vägen. Varje dag när man slår upp tidningen så blir man ledsen över allt som händer. Bara eländiga nyheter.
Nej! Jag kräver: Mer kärlek till folket!
Själv trodde jag att jag hade tappat bort kärleken i all jobbstress, men jag vet att jag har den inom mig. När den slår till vet jag inte men jag är helt säker på att den kommer att slå till. Och som jag längtar!
Jag hoppas att du känner den eller får känna den snart.
För det är precis vad vi är värda just nu.
Speciellt när det är så taskigt väder.