”Mina söner kommer bli krigare som jag”
Uppdaterad 2014-02-16 | Publicerad 2013-03-12
MAZAR-E SHARIF. Pojken med de stora ögonen tar sin pappa i handen. De vandrar längs den kilometerlånga ridån som är så hög att den skymmer landskapet fram till bergen.
Han hör fadern och de andra barnen berätta om soldaterna som bor därinne och varje dag lyssnar han när deras tunga fordon rullar förbi. Då darrar jorden.
Männen och kvinnorna med vapen är pojkens närmaste grannar, men han har aldrig pratat med någon av dem.
De kommer aldrig in till hans hem och slår sig ner på de mjuka mattorna för att bjudas på te, som de andra grannarna gör.
Han skulle vilja lära känna dem, men de stannar bakom sina murar eller passerar förbi.
– Om de kom hit skulle jag berätta min saga för dem om geten och lejonet.
Pojken heter Merullah och han har ett ansikte som är lätt att komma ihåg.
Det finns något nyfiket i de stora nästan runda ögonen, trots att de aldrig har sett världen – eller kanske just därför.
Merullah är blind sedan födseln.
När de holländska stridsflygplanen flyger förbi och bort över bergen är han den enda ungen som inte vänder upp ansiktet mot himlen.
Men han tänker sig att planen är som fåglarna hans pappa föder upp och låter gå dödliga matcher.
– Fast större.
Merullahs far heter Hamidullah.
Han var en ung mujahedinkrigare när Afghanistan ockuperades av Sovjetunionen på 1970- och 80-talet.
En dag för 23 år sedan träffades han av granatsplitter och sedan dess kan han inte nå sitt ansikte med den vänstra armen. Splittret brände bort ett hekto muskler.
I hela Hamidullahs vuxna liv har det varit krig, eller i vart fall väpnade strider i Afghanistan.
Efter Sovjetockupationen delade lokala kommendanter upp landet mellan sig och de försörjde sig till stor del på övergrepp av civilbefolkningen.
Det var därför Talibanerna under ledaren Mullah Omar välkomnades som befriare i mitten av 1990-talet. De tvingade bort kommendanterna och krigade sig till fullständig kontroll över Afghanistan.
Under några år tystnade vapnen, men istället drev de stenhårda islamisterna landet mot ekonomisk kollaps.
År 2001 kom Natostyrkorna med en våldskapacitet som ingen skådat tidigare och allt började om igen.
– Krig är det värsta som finns på jorden, säger Hamidullah.
Han och Merullah går ofta vägen utanför Camp Northern Light, som den svenska basen heter. Dess barrikader består av enorma säckar med grus staplade på varandra. De har ingen färg som det finns ett namn på.
Merullah berättar sin saga.
Lejonet åt upp getens killingar, men geten vässade sina tänder och utmanade lejonet på en strid.
– Den öppnade magen på lejonet och getmammans barn kunde hoppa ut.
Han har lärt sig sagan i skolan och den är, tycker hans pappa, bra och sedelärande. Att den smarta geten kunde överlista lejonet och rädda sina barn visar att den svaga kan slå den starka.
– På samma sätt kunde vi stå emot Sovjetunionen, jag är stolt över det.
Hamidullah önskar mest av allt att krigen snart bara ska finnas som tynande skuggor i hans söners minnen.
Men dunkla tankar håller honom ibland vaken på nätterna.
2014 ska hans grannar, de utländska militärerna, packa och resa hem. Vad som följer i deras spår är det ingen som vet, men liksom många i landet fruktar han ett nytt inbördeskrig.
– Det finns så många som vill ha kontroll över Afghanistan, det har det alltid gjort och det kommer alltid att göra.
Som om det inte vore en tillräckligt stor prövning att landet lämnas utan de utländska trupperna som ska skydda civilbefolkningen förstärks osäkerheten av ett nytt presidentval nästa år.
Hamid Karzai har gjort sina två mandatperioder och måste därför kliva åt sidan. Hans regim anklagas ofta för att vara korrupt, men å andra sidan har han vid det här laget lång erfarenhet av just säkerhetsfrågor.
Under det senaste valet 2009 sköljde en brutal våldsvåg över hela landet och mycket talar för att det kommer att upprepas.
Den svenska militärbasen får Hamidullahs hus att likna en liten skolåda, men han upplever den inte som skräckinjagande, snarare tvärtom.
Att bo granne med den ger en känsla av trygghet.
Men har Sverige gjort något för att främja säkerheten på lång sikt i hans land?
Hamidullah kan inte svara ja eller nej på den frågan, men han vet att han gärna skulle vilja ha soldaterna kvar om våldet kryper närmare hans familj.
– Mina söner kommer att bli krigare om de måste precis som jag var. De kommer att slåss för sitt land, men de hade gärna fått stå sida vid sida med svenska soldater.
Två nya flygplan lyfter från Natobasen Camp Marmal några kilometer bort. De stiger i en brant sväng och är borta på några sekunder.
Merullah med de nyfikna ögonen lyssnar.
– Fåglarna, säger han.