Mindre fest och mer hopplöshet
Iran är Irakvalets verklige segrare – inte demokatrin
Sju år efter Irakkriget går irakierna till val för andra gången.
Demokratin är ändå inte den stora segerherren.
Vinnaren heter Iran.
Förra valet 2005 var en folkfest. Den här gången är det i bästa fall en plikt.
Om hälften går och röstar anses det vara en framgång.
Fem år är lång tid i ett krigshärjat land. 2005 drömde irakierna fortfarande att demokrati skulle ge dem fred och stabilitet. Rädda men framförallt stolta och glada gick de man ur huse för att rösta.
Numera är de luttrade.
De har upplevt en period av extremt, sekteristiskt våld. Folk mördades för att de hade fel efternamn eller bodde i fel kvarter. Värst var det mellan shia och sunnimuslimer. Periodvis rådde rena inbördeskriget.
Självmordsbombningar
I dag är våldet nere på en mycket lägre nivå. Vilket innebär några självmordsbombningar i veckan med tio, 50 eller hundra döda.
Inför valet har våldet åter ökat. Men den här gången är myndigheterna mer förberedda. Sedan månader tillbaka har betongbarriärer och metalldetektorer placerats runt de skolor som tjänstgör som vallokaler.
Soldater och poliser har redan röstat så att de ska kunna garantera säkerheten under valdagen. De amerikanska soldaterna är bannlysta från att visa sig så länge irakierna inte uttryckligen ber om hjälp.
Ändå är entusiasmen för valet den här gången mycket lägre än 2005. New York Times beskriver det som irakierna förbereder sig på valet ungefär som amerikaner stålsätter sig inför en hotande orkan. Butikerna har tömts på kött, potatis och grönsaker. Folk håller sig inomhus.
Ljustecken
Enda ljustecknet den här gången är att åtminstone ett stort sunniparti uppmanar sina anhängare att rösta. Valet 2005 bojkottades till stor del av folkgruppen som Saddam Hussein byggde sin maktställning på.
Att gå och rösta handlar framförallt om att övervinna sig egen rädsla. Många undrar helt enkelt om det är värt risken att bli sprängd i luften för att låta korrupta politiker fortsätta styra landet.
I bästa fall hoppas de flesta irakier att en ny regering ska kunna förbättra ekonomin och se till att alldaliga saker som el och vatten börjar fungera igen.
Ödets ironi
Sju år av ockupation och krig har slagit sönder otaliga liv och fått många att tappa hoppet.
USA:s enda mål är att helt kunna lämna Irak nästa sommar utan att det råder fullskaligt kaos.
En ödets ironi är att den verklige segraren i det krig USA startade för att förvandla Irak till arabvärldens demokratiska skyltfönster är amerikanernas största fiende i Mellanöstern, Iran.
Irans tidigare så mäktige och fientlige granne är numera en svag stat som styrs av samma folkgrupp, shiiterna, som dominerar Iran. Jag läser nästan dagliga rapporter om Irans inblandning i de irakiska valet i form av både pengar och påtryckningar.
Ahmed Chalabi, shialedaren som var amerikanernas älskling direkt efter invasionen är numera en ofta sedd gäst i Teheran.
Undrar vad George W Bush tycker om det.