Trump är diktatorernas bäste vän
Främsta minnet från President Donald Trumps Asienresa är hur flitigt han dunkat diktatorer i ryggen.
I motsats till tidigare amerikanska presidenter har han inte med ett ord kritiserat brist på mänskliga rättigheter.
Tycker Trump ens att demokrati är bättre än envälde?
När Donald Trump besökte Xi Jingping i Peking gratulerade han Kinas president till att han säkrat en andra period som diktator i ett land där kommunistpartiet bestämmer allt.
Inte med ett ord nämnde han alla de kinesiska oliktänkande som sitter fängslade för sina åsikters skull. Inte heller berörde han det faktum att Kina kidnappat regimkritiker utomlands och fört dem till fångenskap i Kina.
Vid sitt möte med Filippinernas president Rodrigo Duterte bredde Trump ut sig om vilken fantastisk relation de två hade. Däremot sa han inte ett kritiskt ord om hur Duterte använder utomrättsliga avrättningar för att "rensa upp i knarkträsket".
Filippinernas president är visserligen demokratiskt vald men uppträder som en auktoritär ledare.
Kidnappade
Under resan passade Trump också på att prisa Saudiarabiens starke man, Kronprins Mohammed bin Salam, för att fängsla hundratals rivaler samtidigt som han i praktiken lät kidnappa Libanons premiärminister Saad Hariri och tvingade denne av annonsera sin avgång i tv.
Trump meddela också under resan att han litar på president Putin när denne hävdar att Ryssland inte försökt påverka utgången av det amerikanska presidentvalet, trots att USA:s egna underrättelsetjänster slagit fast att det är precis vad ryssarna gjort.
Enda gången Trump kritiserade ett land för att bryta mot mänskliga rättigheter var när han höll ett tal i Seoul riktat mot Nordkoreas diktator Kim Jong-un.
Bara ett fåtal länder får kritik från Trump när det gäller mänskliga rättigheter. Länder som Trump ser som USA:s värsta fiender som Iran och Nordkorea.
”Sjöng diktatorer lov”
I övrigt var Trumps budskap till Asiens ledare att USA i sin utrikespolitik struntar i hur de sköter mänskliga rättigheter. Det enda han bryr sig om är att de köper fler amerikanska varor och inte försöker "dra orättvis fördel av USA".
New York Times skriver i en ledare att "något liknade inte setts sedan Spiro Agnew (vicepresident under Richard Nixon)" under en lång runresa 1971 "sjöng skurkaktiga diktatorers lov". Då handlade det om tyranner som Spaniens general Franco, Etiopiens Haile Selassie och Zaires Mobutu.
USA har ofta hamnat på fel sida när det gäller mänskliga rättigheter. Man har samarbetat med diktatorer när det gynnat amerikanska intressen. Man har inte dragit sig för att medverka till statskupper och tortyr.
Strategiskt intresse
Men de flesta amerikanska presidenter i modern tid har satt en ära i att åtminstone verbalt slåss för mänskliga rättigheter. Det har ansetts som en viktigt strategiskt amerikanskt intresse att bli sedd som den fria världens försvarare.
Med Trump håller det på att ändras helt.
Fastighetsmiljardären verkar komma mycket bättre överens med auktoritära ledare än USA:s traditionella allierade. Han är bättre kompis med Turkiets president Erdogan, Rysslands president Putin och Egyptens general Sisi än Theresa May, Angela Merkel och Shinzo Abe.
Kanske går svaret att hitta i Trumps kritik av hur politiken fungerar hemma i USA. Han blir upprörd när domstolar stoppar dekret som han skrivit under. Han twittrar ilsket när kongressen inte per automatik sväljer hans förslag om Obamacare eller sänkta skatter.
Avundsjuk
Otålige Trump har väldigt lite förståelse för hur demokrati fungerar. Det verkar som han är avundsjuk på auktoritära ledare som kan peka med hela handen och som har rättsväsendet i sin ficka. Som slipper att brottas med demokratins störande problem som att vinna gehör för sina förslag.
Än så länge har det amerikanska systemet varit tillräckligt starkt för att kunna parera Trumps försök att hela tiden utöka sin makt.
Men det blir svårare och svårare att stå pall i en värld då även många amerikaner ifrågasätter om demokrati verkligen är det bästa samhällssystemet. Och har en president som verkar göra samma sak.