”Jag är livrädd för att världen ska glömma”

Publicerad 2015-08-06

HIROSHIMA. Att Horie Soh överlevde atombomben i Hiroshima och hunnit bli 75 år ser han som ett mirakel.

Hade han hunnit gå någon minut till hade han inte varit skyddad av en kulle utan dödats omedelbart. Hade han suttit hemma i huset hade han fått kroppen perforerad av glassplitter från husets fönster när de krossades av tryckvågen. Och gått en säker död till mötes.

Soh var bara fem år när han var ute med sin syster och promenerade ännu en solig men kvalmig sommarmorgon i Hiroshima.

– Plötsligt såg vi ett oerhört kraftigt vitt ljussken följt av en våldsam tryckvåg som slog oss till marken. Min syster skyddade mig med sin kropp.

När de återvände till hemmet möttes de av fruktansvärda syner. Bara hundra meter från deras hus låg en mellanstadieskola. Nu invaderades deras hem av svårt brännskadade och splitterskadade barn som bad om hjälp.

Soh minns särskilt tydligt två fall.

– En pojke var svårt bränd i ansiktet. Hans näsa var helt igentäppt av hud som min mamma plockade bort bit för bit. Pojken var i hemska plågor. Den andra var en flicka där mönstret från tyget på hennes klänning hade bränts in i huden. Trots att jag bara var fyra år är de här synerna inget jag någonsin glömmer.

Hittade benrester när de lekte

Han glömmer inte heller stanken av de tusentals liken som kremerades på skolgården intill deras hus för att stoppa sjukdomar från att sprida sig.

– Tre år senare hittade vi en massa benrester när vi lekte.

Horie Soh är en gammal och tunn man som bott i Hiroshima hela sitt liv. Såväl skjortan som den rutiga kavajen ser ut att vara minst ett nummer för stora. Den bruna slipsknuten är löst knuten.

Utanför lokalen där vi träffas pågår demonstrationer för en kärnvapenfri värld.

Även om Soh hade en mirakulös tur den här dagen så var det inte alla i familjen som var lika lyckligt lottade. Hans pappa jobbade i armén och tvingades kasta sig från andra våningen på förläggningen när bränder spred sig överallt. Han klarade fallet men dog efter sex dagar av strålskador.

Eftersom det var han som tjänade pengarna kastades familjen ut i fattigdom.

– Inte förrän jag var elva år kunde jag äta mig mätt igen, minns han.

Horie Soh har en mild framtoning och han skrattar ofta trots det tragiska minnena vi pratar om. Han talar långsamt. Försöker att uttrycka sig på engelska så långt det går. När inte det räcker får tolken rycka in.

”Såg ut som spöken”

Bomben över Hiroshima briserade kl 08.15 lokal tid den 6 augusti 1945.  Det var första gången en atombomb användes. Trots att bara ett kilo av de 45 kilo uran som bomben innehöll deltog i kärnreaktionen blev effekten fullständigt förödande.

Stora delar av staden utplånades. 70 000 människor dog direkt och det dubbla inom några månader.

Kotani Takako, 76, en kvinna med ett vänligt runt ansikte och klädd i en lång blus med traditionell japansk knäppning i halsen, minns hur den blå himlen på några sekunder förvandlades till ett helvetiskt inferno. Hon och hennes familj skulle samma dag flytta ut på landet. Flyttlasset skulle gå mitt på dagen. Så hon och syskonen lekte vid floden. Kotani blev törstig och sprang hem. Medan hon stod där i köket blev allt svart och huset rasade ihop över henne.

Men som många överlevande hade hon en mirakulös tur. Hon hamnade i en ficka under bråten och efter en stund kunde hennes mamma gräva fram henne tämligen oskadd. Värre var det med syskonen.

Yngste brodern sopades iväg av tryckvågen. Mamman hittade honom med ansiktet svårt bränt. När hon försökte ta bort de brända delarna föll den svarta huden av. Pojken dog fyra dagar senare. En äldre bror kom tillbaka med stora glasbitar som stack ut från huvudet.

– Överallt omkring mig såg jag människor som såg ut som spöken med bitar av hud hängande från armar och ben. Människor bad mig desperat om vatten men jag hade inget att ge dem.

”Livrädd för att världen ska glömma”

Det gör nästan fysiskt ont att höra hennes detaljerade redogörelse över de fruktansvärda scener hon tvingades bevittna och som följt henne hela livet men som hon länge trängde undan.

När hennes mamma dog av leukemi sex år efter bomben slutade Kotani Takako att berätta att hon var en hibakusha, en överlevare.

– Jag hade ju klarat mig nästan helt utan skador och kände en oerhörd skuld, berättar hon medan blicken tillfälligt får en tung skugga.

Först när hennes två döttrar blev giftasmogna och båda utvecklade strupcancer kände hon att hon måste avslöja sanningen.

Sedan dess har kvinnan som var förskolläraren i 35 år ägnat sitt liv åt att berätta för dagisbarn och skolbarn och andra om sina upplevelser.

– Jag är livrädd för att världen ska glömma vad som hände i Hiroshima när vi överlevare är borta.

Snittåldern på hibakusha har nått över 80 år.

Den omedelbara förödelsen var bara en av detta djävulska vapens effekter. Många drabbades långt efter detonationen.

Horie Sohs mamma fick bröstcancer och var tvungen att operera bort ena bröstet. Hans bror dog i levercancer när han var 63 år. Hans äldre syster som skyddat honom med sin kropp dog av lymfcancer när hon var 55.

– Visst kan man få cancer av allt möjligt men det är ingen slump att så många av oss som överlevde atombomben fått cancer.

”Vi blev USA:s försökskaniner”

Han fick sitt eget cancerbesked för ett antal år sedan. Läkarna gav honom två veckor att leva men tack vare cellgiftsbehandlingen på kliniken i Hiroshima överlevde han. Ändå är han orolig att han fört vidare cancergener till sina barn och barnbarn.

Trots allt elände bär Soh inte på något hat mot USA. Inte han och inte heller någon annan överlevare vi träffar. Istället är Soh och många av hans medbröder och medsystrar hårt engagerade för en värld fri från kärnvapen och kärnkraft.

Vilket inte hindrar att han har en väldigt klar uppfattning om varför USA släppte två atombomber över Japan i slutet av kriget. Det var inte främst för att tvinga Japan att kapitulera, menar Soh.

– Japan hade redan i juni 1945 låtit förstå att man ville ha slut på kriget. Men USA brydde sig inte om det. Man hade satsat väldigt mycket pengar på att ta fram kärnvapen och ville testa dem i praktiken. Jag är ledsen över att vi blev USA:s försökskaniner.

Han säger det inte upprört. Mer som ett kallt konstaterande.

Även Kotani Takako tror att USA länge planerade att testa atombomben på Hiroshima.

– Det var därför staden nästan inte bombades alls under kriget. För att USA lättare skulle kunna mäta effekterna av sitt nya vapen.

Det kan tyckas en aning märkligt att det aldrig på allvar funnits en diskussion om att ställa USA till svars för krigsförbrytelser i samband med fällandet av atombomberna.

I samband med kapitulationen såg USA till att Japan inte kunde ställa några krav på skadestånd eller föra någon juridisk talan om krigsförbrytelser.