”Hur kunde det bli så fel?”
Uppdaterad 2015-02-26 | Publicerad 2009-05-07
I Sverige har kriminalpolitiken sedan i vart fall 1960-talet präglats av humanism. Vi talar t.ex. om kriminalvård och målet är att förhindra återfall i brott genom olika former av hjälp, utbildning, behandling av missbruk osv. På det typiskt svenska sättet så pratar vi mycket hellre om påföljd än om straff. Hur framgångsrik denna politik har varit är inte ämnet för denna artikel, däremot humanismen i dess bästa former och hur fel det kan bli ibland.
Missförstå mig inte, jag tycker att idéerna som är grunden för denna politik i stora delar är bra. Historien har dock visat att en bra idé inte alltid är det samma som ett bra resultat i praktiken.
Synen på relationsbrott har under åren ändrats drastiskt. När jag läste juridik på 70-talet var det fortfarande upp till kvinnan om hon ville anmäla en våldtäkt. Misshandel var ett angivelsebrott, dvs. det var målsäganden som avgjorde om brottet skulle utredas. Misshandel upphörde att vara ett angivelsebrott någon gång i slutet av 70- början av 80-talen men än i dag tror många att man kan komma tillbaka till polisen och återta en anmälan. Varför ändrades lagen? För att man börjat inse att många kvinnor i relation inte vågade eller orkade stå för en anmälan och att många av dem utsattes för hot och press att återta sina anmälningar. Det var inte bara mannen som gjorde det utan det kunde lika gärna vara hennes egen familj, ”tänk på skandalen”.
Längre fram infördes en särskild bestämmelse, grov kvinnofridskränknig (om brottet riktar sig mot en kvinna i en relation) eller grov fridskränkning (om brottet riktar sig mot en annan person som man står i nära relation till, en make, barn osv.). I den bestämmelsen säger man att det faktum att gärningen riktat sig mot en närstående och haft som syfte att kränka denne är försvårande.
Någonstans på vägen kom också besöksförbudet för att kunna skydda främst utsatta kvinnor, när de händelser de råkade ut för inte var för sig var särskilt allvarliga men sedda tillsammans blev en systematisk kränkning.
Alla tre förändringarna är egentligen könsneutrala även om kvinnors trygghet varit i fokus för debatten som lett till ändringarna. Alla tre är dessutom bra exempel på hur humanism omsätts i lagar och förordningar.
Den syn på trygghet och respekt för partnern i ett förhållande eller andra närstående som lagändringarna är exempel på har också kommit till uttryck i ett stort antal domar när våra domstolar dömt för mord på partner eller f.d. partner. I domarna nämns rätten till trygghet i bostaden, sveket i angrepp från en närstående som man särskilt skall kunna lita på och, återigen, vara trygg med. Allt detta, och mer därtill, har ansetts som försvårande omständigheter vilket lett till att dödandet bedömts som mord, och inte något mindre allvarligt brott, och att man nästan genomgående dömt ut livstids fängelse för gärningsmannen. Det faktum att den ena partnern velat lämna förhållandet och att den andre varit upprörd har inte varit en ursäkt. Och så var det fram till början av 2006.
Då konstaterar Högsta domstolen i vad som måste uppfattas som ett försök till ett slag för humanismen att livstids fängelse för mord skall dömas ut endast i särskilt allvarliga fall. Att man mördar sin partner när denna vill lämna ett förhållande ansågs inte vara ett särskilt allvarligt fall och straffet blev 10 års fängelse.
Varför inte 15 eller 25 eller 50 undrar kanske vän av ordning? För att det svenska påföljdssystemet innebär att man inte kan döma ut längre tidsbestämda straff än 10 år för ett brott. Nästa steg är livstid. Detta kan man naturligtvis ha synpunkter på och just nu pågår en diskussion om att höja den översta gränsen för tidsbestämda straff, men under tiden kan man fråga sig vad effekten av HD:s dom blev.
Enligt min mening satte HD en prislapp på ett liv. Normalpris är 10 års fängelse om man tar livet av en annan person. Eftersom domen dessutom kom i ett mål som gäller mord på f.d. partner åsidosatte man i ett slag alla resonemang om att just denna omständighet skall vara försvårande och motsa alla resonemang som förts i lagstiftningsärenden under de senaste 20 åren. Omedvetet skickade man också, enligt min uppfattning, ut en signal om att, även om det inte är OK att ta en annan människas liv, så kan man förstå att det sker i vissa fall.
Hur kunde det bli så fel i humanismens namn?
Barbro Jönsson