"Hur är det möjligt att de här fallen aldrig löstes?"
Publicerad 2014-06-04
Han åkte på semester och började fantisera om att göra en skräckfilm i den vackra miljön.
När filmregissören Matt Smiley berättade om sina planer för medresenärerna fick han reda på att verkligheten redan var värre något han rimligtvis kunde hitta på.
– Jag förstod på en gång att jag var tvungen att berätta deras historia, säger han.
Under en vecka har Aftonbladets läsare följt resan längs highway 16, av de boende i området kallad "Tårarnas väg". Filmregissören Matt Smiley kan varenda kilometer av den vägen utantill. Han har rest den fram och tillbaka i två år, för att slutföra sin dokumentär "Highway of Tears".
– Jag var på campingsemester med min syster och svåger. Vi åkte ut i skogarna utanför Prince George och jag blev helt hänförd av naturens skönhet. Eftersom jag är en filmmakare började jag genast att fantisera om vad jag skulle kunna filma där. En skräckfilm, en thriller, om någon som försvann i den där vackra naturen, säger han till Aftonbladet.
"Var i chock"
En natt, när de satt runt lägerelden med några lokalbor, berättade han om sina tankar.
– Då insåg jag plötsligt att alla runt elden hade en egen historia om någon som faktiskt hade försvunnit.
Matt Smiley åkte hem till Los Angeles och började sin research. Han hittade några gamla artiklar om en försvunnen kvinna. Och en till. Och en till. Och en till.
– Jag var i chock, bokstavligen. Jag kunde inte förstå att det fanns så många saknade kvinnor.
Han fattade beslutet att göra en dokumentärfilm omedelbart.
– När man börjar läsa om de här fallen är det omöjligt att inte bli engagerad. Hur är det möjligt att det här har fått ske? Hur är det möjligt att de här fallen aldrig löstes? Det var som att jag ville ställa mig på en bergstopp och bara vråla ut budskapet, jag var så frustrerad. Jag fantiserade om att ge mig ut i skogen och försöka hitta dem själv, säger han.
Svårt att få förtroende
Från att beslutet var taget tills inspelningarna började var det tre veckor. Men då stötte Matt Smiley på nästa problem.
Människorna som var drabbade ville inte prata med honom.
– Jag lärde mig väldigt snabbt att du inte kan ta människors förtroenden för givet. Det tar tid att få människor att lita på dig. Och det här är människor som har blivit konstant svikna i många år, decennier.
Till slut lyckades Matt Smiley få en person att lyssna. En möjlighet att visa att hans intresse var genuint.
– En bra intervju ledde till en till. Och en till.
För två månader sedan hade filmen slutligen premiär. I Prince George, för de drabbade familjerna, och för poliserna som arbetar med fallen.
– Jag kommer aldrig att glömma den kvällen. När familjemedlemmarna kom fram och kramade mig hårt, en efter en, det finns inga ord.
Nu arbetar Matt Smiley med att få ut filmen till en bredare publik.
– Jag hoppas att ni får se den i Sverige 2015.