Martin och Johan hade ett viktigt uppdrag – och allt handlar inte om Carl Bildt

En journalistisk grundregel är att man ska ha besökt brottsplatsen man skriver om.

Ibland är det inte så lätt.

Som när man ska skriva om svenska bolag verksamma i diktaturer.

Fråga Martin Schibbye och Johan ­Persson.

Under tiden de suttit fängslade har många undrat vad de hade där att göra. Det har glunkats om bilden där Johan Persson poserar med en kalasjnikov; ­utrikesministern har påpekat att det är ett område UD avråder folk att resa till; oljebaronen Lukas Lundin har bidragit till debatten genom att lagom hånfullt upplysa om att det enda journalisterna skulle ha hittat i Ogaden är ”sand”.

I fall det där med sanden ­vore sant, varför är då journalister förbjudna att resa dit?

När det sen blev känt att Schibbye och Persson skulle friges tog debatten en ny ­vändning. De senaste dagarna har det pågått en debatt om ­huruvida svenska medier har betett sig olydigt mot utrikesministern. På Twitter har ett gäng ­journalister ­tävlat om vem som kan skriva den mest devota hyllningen till Bildt och i bloggosfären har de ­fina ledar­skribenterna förfasat sig över alla murvlar som misstänkliggjort ­Hallands svar på Jesus ­Kristus.

Det är lätt att man blir lite rörd.

Vid presskonferensen med Schibbye och Persson blev det tydligt att de själva har ett ­annat perspektiv: mer än några andra tycks de ­vara på det klara med att historien om ”Etiopiensvenskarna” är ­mycket större än Martin & Johan, till och med ­större än Carl Bildt.

Med ett par korta ­meningar fick de alla i den välbesökta ­salen på ABF att förstå att de inte är några ”äventyrare”, att de hade ett viktigt uppdrag. De sa:

– Det pågår en konflikt i Ogaden mellan etiopiska regeringen och rebellerna. Mitt i den här soppan finns de interna­tionella oljebolagen. Det finns många böcker och rapporter om saken, men svagheten med dem är att ingen varit på plats. Därför tyckte vi att det var viktigt att ta sig dit.

De har förstås rätt. Deras resa var ­viktig.

Långt ifrån allt var rosa­skimrande på den tiden när svensk export förknippades med Volvo och ABBA. Ta ­Boforsaffären – den var i alla fall inget vi var stolta över. De ­senaste åren har Sverige och svenska bolag blivit kända ­utomlands för ”the Ericsson factor” (för att ha stoppat EU-sanktioner mot Syrien), för att ha vapenfabriker i Saudiarabien, för att fixa tekniken åt våldsamma säkerhetstjänster i Centralasien, för att tillsammans med skrupelfria regimer roffa åt sig råvaror i Afrika.

Detta utan att de ansvariga skäms ett smack. Tvärtom, svensk export skapar ju jobb hemma och demokrati och välstånd borta.

Kanske det. Men när ­Schibbye och Persson i går talade om situationen i Etiopien blev det ­tydligt att svenska börsbolag inte löser ­alla problem. De frigivna svenskarna sa att de framöver tänker engagera sig i människorna på Afrikas horns öde.

Så jobbar riktiga journalister. Man åker i väg för att skriva om en sak och kommer hem med något annat och ännu större i bagaget. Vi är många som ser fram emot deras böcker.