– Jag har ett liv jag måste leva
Publicerad 2012-07-20
Marta Hofsøy berättar om ilskan och känslorna efter att ha överlevt terrorn
Tromsø. Först blir hon rädd.
Sedan, när Anders Behring Breivik försökt döda henne tre gånger, blir hon mest bara förbannad.
– Jag tänkte: ”Vem är han att ta mitt liv? Vad har jag gjort honom?”, säger Marta Hofsøy, 20.
När hjälpen väl kommer till Pumpehuset på Utøya är det för sent.
Gömde sig i en timme
14 unga människor ligger mördade runt den lilla gråfärgade stenbyggnaden.
Och mitt i det obegripliga – ett under att antalet döda inte är dubbelt så högt.
– Vi var mellan 20 och 30 personer där när han kom, säger Marta Hofsøy.
I en timme har de gömt sig. Främlingar som under skräckslagna minuter blivit vänner. De ser polisbilars blåljus blinka på andra sidan Tyrifjorden. De hör skott i fjärran. Så kommer ”polisen”.
– Vi blev så lättade när han kom. Vi var helt säkra på att han var polis. Vi tänkte att faran var över … men det var den ju inte. När han började skjuta blev vi helt chockade, säger hon.
Gärningsmannen jobbar sig från den ena änden av Pumpehuset till den andra. Marta Hofsøy kastar sig ut i vattnet. Det gör inte pojken som gömt sig bredvid henne. Han dödas. Skotten viner runt henne i vattnet.
– Plötsligt blir jag arg. Vem är han att skjuta efter oss? Vad har gett honom rätten att göra så här? Vad har vi gjort honom?
”Så otroligt tacksam”
Medan terroristen skjuter ytterligare skott i huvudet på alla som ligger kvar – för att försäkra sig om att de verkligen är döda – simmar Marta Hofsøy allt längre ut i vattnet.
– Instinkt, du vet … kroppen gjorde saker jag innan inte visste var möjligt. Jag hade aldrig trott att jag skulle orka simma i strömmarna i Tyrifjorden i en timme … men det gjorde jag.
Vid tre tillfällen riktar han vapnet mot henne. Lika många gånger missar han. Pojken som simmar bakom henne blir träffad. Dödad.
– Det var många tillfälligheter på ön den dagen … Jag hade flax, säger hon och tittar ner i backen.
Två turister som är ute med sin båt inser att något är fel på Utøya. De börjar åka mot ön, och möter en simmande Marta.
– De riskerade sina liv för att hämta mig … jag kommer alltid att vara så otroligt tacksam mot dem. Jag hade inte orkat simma i land.
Hon körs till hotellet Sundvolden. Under timmarna som följer blir det tårar av glädje över de kamrater som en efter en kommer till hotellet. Tårar av sorg över de som inte gör det.
– Den natten där på hotellet, den önskar jag inte någon.
Slutar följa rättegången
Sex svåra månader följer. De är fyllda av mardrömmar. Ilska. Sorg. Rädsla.
– Jag var sjukskriven i ett halvår. Jag hoppade till av minsta ljud. Men jag fick en väldigt bra psykolog som har jobbat mycket med mig. Jag kom därifrån med livet i behåll och jag har ett liv jag måste leva. Men det är tufft ibland. Det var många människor som jag tyckte väldigt mycket om som jag aldrig kommer att se igen.
När rättegången mot gärningsmannen inleds i april följer hon den, till en början. Tills Breivik under förhandlingarna säger att den 22 juli 2011 var den värsta dagen i hans liv.
Marta Hofsøy sitter på en uteservering i Tromsø och himlar med ögonen, skakar på huvudet åt minnet.
– När han sa det, att det var den värsta dagen i hans liv … Det var den värsta dagen i mitt liv. Vi valde inte det här. Han gjorde det. Om det var så fruktansvärt för honom att döda alla människor … ja, då borde han ha låtit bli.
Tar vara på livet
Det har gått ett år nu, sedan den värsta dagen i hennes liv.
Marta Hofsøy, som är ledare för AUF i Tromsø, har nyligen valts in i kommunstyrelsen. Kärleken till politiken är starkare än någonsin.
– Det är det jag tycker allra bäst om. Efter den 22 juli har jag blivit bättre på att göra sånt som gör mig glad. Det här är det liv jag har.
Och vad gör dig glad?
Hon skrattar. Rodnar.
– Ja … politik. Mina vänner. Tromsø. Titta på film. Saker som ungdomar gillar. Jag vill inte att det som hänt ska ta över mitt liv. Jag vet vad som har hänt och det är förfärligt. Han dödade mina vänner, han försökte döda mig. Men han kommer att få sitt straff. Jag tror på rättsstaten Norge.