Häng DJ:N!

Per Magnusson

Jag brukade vara en sådan som önskade låtar. Om jag så var på Finlandsfärjan skulle det önskas. Men those days are gone, som det heter i folkmun.

Att spela skivor är mödosamt arbete. Man har tre minuter på sig att överglänsa låten som spelades nyss. Samtidigt som man bör dansa och uppvigla allmän entusiasm. Samt dricka öl ur tre flaskor samtidigt för att flasha ett aldrig sinande överflöd av ölbiljetter. Sist det begav sig var förra helgen på Vinylbaren.

Under öppningslåten, Gram Parsons ”Return of the grievous angel” kommer Herre 1 (det är nästan alltid herrar) fram. Det är en ondsint britt.

– Ska du inte spela Small Faces och Kinks och sånt?

Jag svarar preliminärt senare och avvaktar med Randy Newmans ”I love LA” och nya Eagles. Någonstans under Creedence Clearwater Revival är det brittiska missnöjesmåttet rågat. Hotfullt marscherar anglosaxen mot dj-båset, drar upp tröjan och visar en gigantisk brittisk flygvapenlogga (mer känd som modsmärket) som han tatuerat över sitt håriga bröst.

–?Fucking Creedence! skriker han, ger mig två fingrar och lämnar lokalen.

Min tacksamhet över denna uppskattning känner inga gränser. Jag hinner suga på kärlekskaramellen under Janet Kays ”Silly games” och – ironiskt nog – Lord Kitcheners ”London is the place for me”. Enter Herre 2.

– Vad spelar du för typ av musik i kväll?

– Typ allt.

– Allt?

– Ja.

– Aha.

Mannen lämnar. För att komma tillbaka halvvägs in i The Doobie Brothers ”What a fool believes”.

– Du sa att du spelade allt?

– Ja, typ allt.

– Då vill jag höra Europe.

Jag har ingen Europe, men spelar diplomatiskt Totos ”Rosanna”. Någonstans under syntsolot är turen kommen till Herre 3.

– Du gör ett bra jobb.

– Tack.

– Får jag känna på ditt hår?