Arbogamamman i första intervjun

”Jag höll min hand på kistan”

Mamman till de mördade barnen Max och Saga talar i kväll för första gången ut i en intervju i tv om sina upplevelser.

Det är TV3:s Efterlyst som har träffat kvinnan som länge kämpade för sitt liv på sjukhus.

Aftonbladet.se återger här hela intervjun.

Hur mår du?

– Jag är väldigt trött, det känns att jag har varit med om något. Jag orkar inte med vardagliga saker som att städa och diska och sådant. Anstränger jag mig för mycket får jag jättelätt huvudvärk. Annars mår jag ganska bra, mycket beroende på att jag har min anhöriga runt omkring mig.

Vilka skador har du?

– Jag har flera ärr i huvudet. De gör inte ont nu, men det klíar när de läker. Jag har en skada på ytterörat som är sytt. Det gör ont fortfarande. I örat är jag trasig men de har förhoppningar om att det kommer att läka själv, men det kan även krävas en operation. Jag har brutit handen så jag har ett långt ärr där och är väldigt svag i högra sidan. Jag har ofta huvudvärk och jag kommer att behöva använda glasögon för att kunna använda ögonen som man ska.

Hur ser prognosen ut?

De säger att vi ska vänta ett år för att se hur kroppen läker själv.

I fredags var det begravning, kan du berätta om det?

– Jag väntade med att gå in i kyrkan tills det var dags, för jag visste inte hur jag skulle reagera när kistan var där. Min tanke var att minnesgudstjänsten skulle vara enklare för då var inte barnen där. Men under begravningen var de där, de låg i kistan. Men det var väldigt skönt att få säga adjö ordentligt, och att få sörja ordentligt. Det var jättefint och min bästa kompis hade skrivit en jättefin sång som hon sjöng. Det var ett jättefint farväl. Jag gick fram till kistan för att lämna saker som jag hade tagit med mig och jag höll min hand på kistan så... det var jätttefint.

– Det var inte en positiv dag, men ändå ett positivt avsked.

Kan du berätta om Max och Saga?

– Livfulla. De fanns där för varandra. Max höll sina händer över Saga hela tiden, det var hans lillayster, ingen skulle få göra henne illa. De hade verkligen varandra i allt. Max var väldigt musikalisk och sjöng mycket, spelade gärna gitarr och så. Saga hade precis lärt sig att sjunga "lilla snigel" och prata lite. Saga var ju sjuk också och var mycket på sjukhus, men vi försökte även ta med Max och det tror jag att han uppskattade. De var två kärleksfulla barn, både mot varandra och mot sin omgivning.

Vad tänker du om att så många har engagerat sig i det här fallet?

– Det är jättefint. Man känner verkligen att man ha omgivningens stöd i det här. Jag tyckte det var jätteskönt att få tacka alla för att de finns där. Arboga är en liten stöd, det var många som kände Max och Saga och hade pratat med dem och träffat dem. Det var skönt att få dela sorgen.

Hur mycket minns du?

– Jag minns klart till fyra fem på kvällen. Vi hade varit på öppna förskolan och lekt. Max tyckte jättemycket om att vara där. Sedan gick vi och postade några kort till släkt och vänner innan vi gick hem. Det sista jag kommer ihåg är att vi kom hem.

Vad är det första du minns sedan?

– Jag minns väldigt lite av Uppsala överhuvudtaget. Jag minns ingenting från den avdelningen som jag sov och blev väckt på. Jag minns lite från den dagen när jag skulle åka till Västerås.

Vad var din första tanke när du vaknade?

– Det jag fått berättat för mig är att jag har frågat efter barnen och trott att de varit i närheten, men det är ingenting som jag minns.

När insåg du vad som hade hänt?

– När minnena började komma. Sakta men säkert började jag minnas mer och mer. Polisen berättade kort, men sakligt vad som hade hänt. Och... jag mindes väldigt lite med minnet. Men min kropp mindes att det stämde ganska bra vad de sa.

Det var läkare som gav mamman dödsbeskedet. Både i Uppsala, vilket hon inte minns, men senare också i Västerås.

– På något sätt var jag förberedd för mina anhöriga hade försökt att förbereda mig på sitt sätt, men jag vill inte riktigt tro på dem eller ta in det, men när han berättade så tog jag in det och... min sambo och jag låg och grät hela dagen. På något sätt var vi tvungna att gå vidare, att rycka upp oss och klara det här.

Hur tar man in ett sådant besked?

– När jag har haft mina anhöriga i närheten så har jag vågat att visa att jag är ledsen, men ändå så har jag behövt prata jättemycket om det. De har funnits i närheten och pratat hela tiden. Mitt sätt att bearbeta det har nog varit att prata om det.

Hur bearbetar du det?

– Jag vill ha alla information om det som hänt. Jag suger in det som sägs och skrivs. Jag frågar polisen jättemycket och på något sätt vill jag vara en del i utredningen och föra det här framåt.

Varför vill du veta allt?

– Kanske för att jag har haft en sådan minnesförlust som jag har haft. Och innan har jag varit lite kontrollerande och velat vara en del av det som händer i världen och livet. Ingenting har fått gå förbi mig, och det draget sitter nog kvar.

Den första som anklagades var barnens pappa...

– Jag har sagt till honom att du får absolut inte tro att det är jag som har anklagat dig. Han skulle aldrig göra en sådan sak mot sina barn. Vi har kommit överens om att vi är tacksamma mot polisen att de gör sitt jobb, för enligt statistiken är det oftast en nära anhörig, men han blev direkt avskriven från mina tankar.

Hela Sverige visste vad som hade hänt men inte du, hur reagaerade du på det?

– Jag är ganska glad ändå att det kom ut och att folk som visste något kunde höra av sig. På det sättet har vi fått stöd långt i det här.

Vad blir nästa steg mot ett avslut?

– Rättegången. Det är en sak som jag måste klara av och vill ska komma så snart som möjligt.

Hur förbereder du dig på den?

– Det har jag gjort ganska länge. På något sätt finns inga tvivel om att jag ska vara närvarande. Jag ska vara där och se hur det går och jag ska vara där och ge mitt allt för att den här personen ska åka fast, för mina barns skull.