Polisens misstag sopas under mattan
En rad varningsklockor borde ha ringt före ingripandet
Går det verkligen att lita på polisen vid misstänkta terrorhot?
De nya uppgifterna om bombhotet i Göteborg visar på stora brister och ren inkompetens.
Polisen vidtar extrema åtgärder på basis av inga eller mycket bristfälliga bevis.
Först ska sägas att polisens uppgift vid terrorhot inte är avundsvärd. Man måste göra en bedömning av hur trovärdigt hotet är. Missbedömer man ett hot kan det sluta med hundratals döda.
Polisen vill därför ta det säkra före det osäkra. Fullt förståeligt.
Men man måste också göra en annan avvägning.
Hur långt får man gå för att avvärja ett hot när verkliga bevis saknas?
I fallet Göteborg är det uppenbart att man gick för långt och dessutom mörkade det för allmänheten.
Vad polisen för ett år sedan beskrev som högst trovärdiga uppgifter om ett förestående attentat mot shoppingcentret Nordstan visade sig vara ett enda vittnesmål från en kvinna som råkat höra några meningar av ett mobilsamtal ute på gatan.
En rad frågor inställer sig.
Tänker spränga
Vilken terrorist står på en offentlig plats och "nästan skriker" i telefon om att han tänker spränga en bomb på en namngiven plats?
Varför ringer inte polisens varningsklockor när kvinnan vid olika förhör ger helt olika beskrivning av signalementet på den man hon sett? Sånt måste rimligen sänka trovärdigheten.
Varför är det ingen som i polisförhören ställer frågan om kvinnan kan ha missförstått vad mannen sa?
Så här står det i polisens interutredning efter händelsen:
"Det bör i sammanhanget uppmärksammas att det inte framgår om polismyndigheten överhuvud värderade sannolikheten av att vittnet korrekt uppfattade trots att det var känt att hon inte behärskade arabiska språket väl."
Polisen chansar
Om kvinnan säger att hon inte vet när hon såg mannen, hur kan då polisen slå fast att det skedde under en bestämd tiominutersperiod? Särskild som det visar sig att hon under just dessa tio minuter ringt från sin fasta hemtelefon och inte gärna kan ha varit på väg till tvättstugan samtidigt.
Intrycket är att polisen chansat och när de fick korn på några individer av palestinskt ursprung så utgick man från att dessa var skyldiga utan att egentligen ha någonting på fötterna.
Att på så lösa boliner med våld forcera människors hem, förnedra dem och skrämma slag på barnen känns inte förenligt med rättprinciperna i en demokrati.
Intrycket är också att polisen medvetet fört åklagaren bakom ljuset för att han skulle göra de anhållanden som krävdes för att dra igång den massiva polisinsatsen. Ingen nämner de motstridiga vittnesmålen för honom.
Som vanligt är det ingen som tar ansvar när något går fel. Trots de uppenbara missarna frias alla inblandade i polisens interna utredning. Där – insopat under mattan – har det stannat.
Där borde någon plocka fram det.
Priset får de elva barn och deras föräldrar betala som utsattes för en brutal, skrämmande och förnedrande behandling som de får leva med resten av livet.