Han mördade sin fru

Uppdaterad 2015-02-26 | Publicerad 2009-05-08

Per-Arne dödade sina barns mamma med ett svärd – men de har förlåtit allt

ÅNGRAR SIG ”Jag går på barnens dom”, säger Per-Arne vars fyra barn förlåtit honom.

Man kan inte säga att Per-Arne, 52, är den mest typiske av hustrumördare i svenska fängelser.

Han håller sin dotters hand under berättelsen om hur han med svärd dödade sin hustru Lena.

Per-Arne ber först att få att beskriva sin uppväxt: 60-tal, stor familj, en brutal alkoholiserad pappa. Vid 15 års ålder såg han pappa misshandla mamma och det ”svartnade”. Han slog sin pappa i ansiktet och gick hemifrån.

Den dagen flyttade han till Lena, som senare blev hans hustru. Det gick bra för dem. Han blev produktionschef på ett industri-

företag. Hon arbetade inom vården. De fick fyra barn.

Fasaden var perfekt, men få gäster släpptes innanför villans väggar. Lena var svartsjuk.

Släkten visste. Arbetskamrater såg sår och blåmärken. Ingen sa något. Per-Arne säger att han väl skämdes. Ville verka normal.

”Synd om mamma”

Dottern säger flera gånger under vårt två timmarssamtal: ”Det var ändå ett kärleksfullt hem. Jag hade ingen dålig uppväxt. ”

Det var bara det att det var synd om mamma. Stackars arga trasiga mamma, ältande sin olyckliga barndom. Hon drev bort vännerna.

Den 15 mars 2007 hade Per-Arne och Lena påbörjat skilsmässan mot hennes vilja. Bråken fortsatte. När han kom hem hade hon krossat rutorna till ytterdörren och tagit sig in för att hämta saker.

Per-Arne bad polisen om hjälp. De sa att de ingenting kunde göra.

Det var när Lena kom tillbaka igen som det ”brast”. Uttrycket är Per-Arnes. Det gällde något Lena sa om att göra hans liv så jävligt hon bara kan.

Ser bilderna i huvudet

Per-Arne gick då in i huset och hämtade ett meterlångt svärd han köpt i Visby under medeltidsfestivalen. Det stod som prydnad i ett hörn.

Följande tar lång tid för Per-Arne att berätta.

Lena satt i bilen, han gick mot henne. De brottades om svärdet.

Hon sprang. Och han sprang efter.

Sedan säger Per-Arne, med en omskrivning:

– Och så gör jag som jag gör.

Enligt det rättsmedicinska utlåtandet fick Lena svärdet stucket genom först handen, sedan ryggen och slutligen två gånger i bröstet. Hon dog av skador på bröstkorgsvägg, hjärtsäck, hjärta och vänster lunga.

I ett inspelat polisförhör samma dag svarar Per-Arne på en ledande fråga: ”Ja, ska man vara ärlig så tänkte man så att jag skulle döda henne helt enkelt.”

Det minns han inte i dag. Han har frusna bilder i huvudet. En grå marsdag.

Lena liggande på gården i jeans och brun tröja. Bilderna saknar ljud. Fram till skriket från hans äldste son: ”Vad fan har du gjort pappa?”

Per-Arne dömdes till tio års fängelse. Han överklagade aldrig. Det kändes som att pruta på ett pris alla vet att man måste betala. Han säger: ”Jag går på barnens dom”.

Hans dotter klappar och stryker och säger att visst kan hon känna sig arg. Men hon blir arg på mamma också. På alltihop.

Hela familjen lever i kärlek till varandra, men i ett nät av lögner. Barnbarnen tror att ”morfar jobbar på ett hemligt ställe”.

Gråter på kvällarna

Per-Arne säger att han gråter på kvällar och nätter och känner att livet egentligen tagit slut. Förr sa han om kvinnomisshandlare att de skulle låsas in, och nyckeln slängas bort.

Han säger slutligen att det är bra att Aftonbladet skriver om de dödade kvinnorna, så att alla kan få en inblick i hur människor kan ha det.

Vad ska vi säga om Per-Arne?

Kunde Lena ha räddats? Familjen såg henne som sjuk. Enligt en granne bad Lena förgäves om psykologstöd. Många kände till hur paret levde.

Polisen valde att inte hjälpa en man som bad om hjälp med en bråkig ex-partner. Hur hade de gjort mot en kvinna?

Fotnot: namnen Per-Arne och Lena är påhittade.

Följ ämnen i artikeln