Räddade – av den svenske rebellen

Wolfgang Hansson

Verkligehetens "Svarta Nejlika" – räddade nästan lika många som Raoul Wallenberg

Gömd i bakluckan ligger chilenskan Carolina, 25, och darrar av skräck.

Svenske ambassadören Harald Edelstam har stoppats i en militär vägspärr och be­ordrats att öppna bagaget.

Hon hör hur Edelstam smäller diplomatpasset i handen. På spanska utbrister han med självsäker röst:

–?Bilen är svenskt terri­torium. Ni har ingen rätt att undersöka den.

Edelstam, 60, spelar sin roll så övertygande att militären tvekar att söka igenom bilen. Mercedesen med svenska flaggor på sidorna vinkas igenom.

–?Jag ligger där och tänker: Vilken modig man. Att han vågar.

34 år senare sitter Carolina, som nu heter Hultgren, framför mig på ett kafé i Stockholm och dricker en kaffe latte. En sprudlande medelålders kvinna vars liv hängde på en skör tråd i september 1973.

Tortyr och försök till våldtäkt

Carolina var en av ledarna i president Allendes kvinnorörelse. Hon stod högt upp på listan över efterlysta.

Hon greps hos sin syster två veckor efter kuppen och fördes till Nationalstadion i Santiago.

Minnena är fortfarande levande när hon berättar. Så smärtsamma att hon i ett försök att skydda sig sammanfattar soldaternas handlingar med orden ”dom gjorde många dumma grejer mot mig”.

I den omskrivningen ingår tortyr, försök till våldtäkt och skenavrättningar.

–?Jag satt ensam i totalt mörker under en trappa. Soldater kom förbi och sparkade på mig, slog mig eller hotade mig. Ibland tog de fram ett vapen och satte en bindel för ögonen på mig. ”Nu ska du dö”, sa de.

Något skott kom aldrig, bara ett klick.

–?Men jag såg många andra bli skjutna.

”Var absolut tyst”

Tortyren och fångenskapen fick Carolina att rasa i vikt. När hon fördes till sjukhus vägde hon bara 38 kilo.

Det är då Edelstam dyker upp. Med sitt diplomatpass deklarerar han att han tar över ansvaret för patienten. Några vänner gömmer Carolina. På kvällen ringer de Edelstam. Ambassadören kommer ensam i sin bil och hämtar henne.

Han är fåordig men mycket bestämd på en punkt.

–?Vad som än händer, så var absolut tyst i bakluckan.

Några minuter efter vägspärren befinner sig Carolina i säkerhet på den svenska ambassaden.

–?Jag skakar fortfarande av anspänningen men Edelstam är hur lugn som helst.

För honom var transporten av Carolina bara ännu en räddningsoperation av vänsteranhängare som militären ville döda.

Rebell från överklassen

Scenen är en av många hämtade från verkligheten som finns med i filmen ”Svarta nejlikan” om Edelstams insatser. Ambassadören spelas av Michael Nyqvist. Regissören Ulf Hultberg vill med sin film återupprätta ett civilkurage som allt mer lyser med sin frånvaro i modern politik.

Carolina var en av de 1 300 personer Edelstam räddade. Han tog risker och agerade med en fräckhet som andra diplomater inte vågade, ville eller kunde.

H?arald Edelstam växte upp i den svenska överklassen. Lång och ståtlig och med en aristokratisk stil. Men bakom den välartade fasaden bodde en rebell och medmänniska.

Kubas ambassad – svenkt territorium

Kubas ambassad i Santiago låg granne med den svenska. När Pinochet efter kuppen skickade stridsvagnar mot kubanerna tog Edelstam en flagga under armen och travade över i kulregnet.

Han lyckades övertala militären att släppa in honom. Han halade den kubanska flaggan och ersatte den med den svenska.

Nu, förklarade Edelstam för den chilenske befälhavaren, var detta svensk mark. Fortsatte attacken innebar det en krigsförklaring mot Sverige.

Edelstam hade satt tonen för vad som komma skulle.

I dagar och veckor sökte sig chilenare till svenska ambassaden och hoppade över muren. Edelstam gav så många han kunde en fristad.

–?Harald var ingen vänsterman, berättar brodern Lars Edelstam.

–?Tvärtom konservativ. Men han såg människor i nöd och ville hjälpa dem.

Ofta tog han ambassadbilen och körde ut till fotbollsstadion. Hit förde militären misstänkta vänsteranhängare. Många kom inte ut levande. Ännu fler torterades.

Hit fördes också några svenskar, vilket gav Edelstam en förevändning för sina besök.

Skulle skjutas i sin säng

En major berättade att det i stadion fanns 54 personer från Uruguay som skulle avrättas nästa dag. Harald Edelstam inledde ett övertalningsförsök som varade i en och en halv timme.

–?Du är ju officer som jag och inte mördare, försökte han.

Till slut skrev majoren ut frisedlar för fångarna. Edelstam rekvirerade en lastbil som körde dem till svenska ambassaden. En nunna var sist att gå ombord. Majoren sa till henne: ”Be för mig.”

Nästa dag avrättades han.

E?delstam blev allt mer en nagel i ögat på Pinochetregimen.

En natt kom en dödspatrull till kubanska ambassaden där Edelstam brukade sova för att markera svensk närvaro. En man med k-pist klättrade upp i en ek utanför ambassaden. Han visste precis i vilket rum svensken sov.

–?Harald vaknade av att glassplitter regnade över hans fötter och cementbitar över huvudet, berättar brodern Lars Edelstam.

– Han räddades av att sängen stod lägre än fönsterkarmen.

Blev skickad till Algeriet

Till slut fick Pinochet nog. Svensken utvisades i december 1973.

På Arlanda fick Edelstam en hjältes mottagande av de många chilenare han hjälpt till Sverige. Insvept i den chilenska flaggan sjöng han vänsterns paradsång ”Venceremos”, ”Vi ska segra”.

På UD jublade ingen.

Edelstam hade trampat på många ömma tår när han ringde direkt till Olof Palme för att få klartecken till att ta över kubanska ambassaden. Istället för att gå via gängse kanaler på UD.

När han återvände till UD efter en tids sjukskrivning för utmattning blev han utfryst. På lunchen ville ingen sitta vid hans bord.

–?Han blev utmobbad, men det var inget han pratade om, säger Lars Edelstam.

I stället för en postering i Europa som Edelstam hoppats på placerades han i lågstatuslandet Algeriet. Där satt han i fem år fram till pensionen.

Gömde norska motståndsmän

Rebellen var van vid bestraffningar.

Under andra världskriget kom Edelstam till Oslo från en post på ambassaden i Berlin. Snart fick han kontakt med motståndsrörelsen, Hjemmefronten.

–?Han blev medlem i en hemlig domstol som dömde quislingar, de som samarbetade med tyskarna, berättar Lars Edelstam.

Hemma i källaren gömde Edelstam norska motståndsmän. Nattetid körde han dem ut på landet för vidare flykt till Sverige.

Tyskarna fattade så småningom misstankar. När Edelstam annonserade efter en hemhjälp skickade de dit en kvinna med falska betyg. Hon hittade flyktingarna i källaren. Edelstam hade tur som klarade sig undan med utvisning.

Väl hemma bestraffades han.

Han sattes att arkivera papper på UD:s vind.

Ända tills telegram kom att kung Haakon förärat Edelstam Norges mest prestigefyllda orden. Utrikesminister Östen Undén gjorde Edelstam till sin privatsekreterare.

En viss revansch – men inget som ändrade Edelstams oortodoxa diplomatstil.

Hellre en bortglömd, mobbad hjälte än en grå UD-eminens.

Lars Edelstam berättar att brodern hade en egen beteckning på UD-byråkraterna.

–?Han kallade dem mumrikar. Dödskallar.

Lika stor hjälte som Raoul Wallenberg

H?arald Edelstam och Raoul Wallenberg – två svenska diplomater vars gärningar påminner mycket om varandra. Båda gick långt utanför den normala yrkesrollen i sin strävan att rädda liv. Med mod och förslagenhet lyckades de rädda människor undan en säker död.

Raoul Wallenbergs historia kan vi. Säg Harald Edelstam – som dog i cancer 1989, 76 år gammal – och de flesta människor under 40 år ser ut som levande frågetecken.

Varför har det blivit så?

Förre svenske toppdiplomaten Pierre Schori tror att förklaringen är enkel.

–?De Wallenberg räddade har ett starkare nätverk än chilenare. De har tillgång till media och makthavare. Att Wallenberg blev en martyr spelar säkert också in.

Pierre Schori tycker att det är hög tid att återupprätta Edelstam.

–?Regeringen och UD borde ge honom ett erkännande. Även diplomater måste kunna och våga vara odiplomatiska när situationen så kräver.

I Latinamerika är Edelstam redan en hyllad hjälte. Blir han det någonsin i Sverige?