Såren i själen läker aldrig

Peter Kadhammar

’Intifadans lille hjälte’ plågas fortfarande av mardrömmar

GAZA CITY. 16 år efter vårt senaste möte träffar jag Marwan Heles igen.

Han har blivit en man, har fyra barn, och han är stolt över att det gått bra i livet.

Han var en av intifadans små hjältar, en av alla dessa pojkar som svärmade genom Gazas gränder, dök upp vid något torg, kastade sten mot de israeliska soldaterna – Gud är stor! – som svarade med tårgas och gummikulor och ibland skarp ammunition.

Vi sätter oss i Marwans vardagsrum där djupa fåtöljer och ett par soffor kantar väggarna. Längst in sitter en affisch föreställande Marwans bror Ibrahim som stoltserar med automatkarbin och krigiskt pannband.

Han dog i strid mot israelerna i augusti 2006. Han blev 18 år.

Ännu en av alla dessa martyrer som gjutit sitt blod för nationen. Överallt i Gaza möter man deras ansikten, på torgens stora tavlor, som väggmålningar, som affischer, som flygblad.

– Glöm det gamla, säger Marwan. Jag gifte mig och satsade på privatlivet.

Byggde hus för 15 000 dollar

Han tänder en cigarett och redogör för sin tillvaros yttre ramar. Huset kostade 15 000 dollar att bygga, det har två rum och kök, en stor uteplats under tak och egen trädgård.

– Därute har jag byggt en liten stuga till ungarna.

Jag känner igen honom, i alla fall på ögonen. Han var 13 år och redan krigsveteran när vi möttes första gången. Intifadan, upproret mot de israeliska ockupanterna i Gaza och på Västbanken hade pågått i fyra år och Marwan hade varit med från första stund.

Han kunde visa ett ärr efter en gummikula i ansiktet, ett ärr efter en skarp kula som tog i magen (och nästan kostade honom livet), ärr efter misshandel som soldaterna utsatte honom för.

Fick ett människovärde

Marwan och hans vänner sa att de var lyckliga när de kastade stenar. Stenen i handen, protesten, gav dem människovärde.

Sedan träffade jag Marwan när den så kallade fredsprocessen hade inletts. Hans far klagade på att pojken var oregerlig. Marwan hade blivit gängledare och försvann tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen.

– Det var då det! Nu har far och jag ett gott förhållande.

Han skickar ett av barnen att hämta en stor börs. Ur den tar han fram ett antikt dok som ska dölja en kvinnas ansikte. Doket är prytt med ottomanska mynt.

– Jag köpte det för 1 000 dollar i Egypten och ska sälja det för 8 000 här, säger han.

Smugglar i tunnlarna

Marwan har blivit antikhandlare. Säger han. Han har varit aktiv med smuggling i tunnlarna nere i Rafah men säger att han bara handlar med gamla saker. Inga vapen, inga droger, inget sådant.

Finns det verkligen folk som köper dyra antikviteter i det fattiga Gaza, frågar jag.

– Ja visst.

När fredsprocessen började – den som aldrig leder någon vart – började Marwan sälja pennor och smågodis på gatan. Sedan fick han arbete hos en fastighetsmäklare och började så småningom med egen verksamhet.

Marwan har en mobil i vardera handen och de ringer nästan oavbrutet.

En man behöver hjälp med att finna ett tillfälligt hem eftersom hans hus är bombat. Marwan tar upp den andra telefonen sätter igång någon som ska hitta något.

Marwan är analfabet, som så många av intifadans barn.

– Jag har en medarbetare som läser alla papper för mig. Men jag är bra på att räkna!

Han skrattar.

Skaffar nya pengar

Det låter som en historia med ett lyckligt slut. Marwan är tämligen rik, han var det åtminstone. Han satsade 100 000 dollar på att bygga ett hus med lägenheter på övervåningen och affärslokal mot gatan. Det förstörde israelerna.

– Några motståndskämpar hade skjutit mot dem från andra våningen.

Han verkar inte särskilt ledsen. Marwan kommer att skaffa nya pengar.

Den palestinske ledaren Yassir Arafat kallade intifadans barn ”våra kommande generaler”. Marwan blev ingen general men uppenbarligen en framgångsrik affärsman, oavsett vad det är han handlar med.

Ett lyckligt liv?

Efter en stund säger han:

Jagas av en raket i drömmen

– Jag vaknade i morse av en mardröm. Jag försökte springa från en raket som jagade mig, men jag kom ingenstans. Överallt runt mig var avslitna händer och ben...

Han drar ett bloss på cigaretten.

– ...avslitna händer och ben. Jag har så många mardrömmar. Periodvis varje natt. Jag drömmer att israelerna ska ta mig och jag försöker springa, men plötsligt står de framför mig igen. Jag ser mig själv utifrån. Jag är skadad. Jag vadar i avslitna händer och ben.

Telefonen ringer igen. Marwan talar energiskt med någon. När han avslutat samtalet reser han sig och hämtar några askar med medicin.

– Jag tar tre tabletter varje dag för att lugna nerverna. Jag har problem med magen efter skottskadan. Ibland blir jag så matt att jag inte kan stå på benen.

Den dåvarande palestinske ledaren Yassir Arafat kallade intifadans pojkar ”våra kommande generaler”.

Hyllningen passade krigets machokultur. Ingen rädder för Israel här! Jag vill bli martyr!

”Mina problem är normala”

Marwan har sökt upp psykiatriker i Egypten och Dubai. Läkarna i Dubai kostade 4 000 dollar. Men de har inte kunnat hjälpa honom.

– De säger att mina problem är normala med den barndom jag har haft.

Han har inte berättat för sin släkt att han sökt läkarhjälp. Gå till en hjärnskrynklare? En läkare som ska pilla i dina drömmar? Vad är du för en kämpe?

– Det blir så mycket skvaller. De kanske kommer att säga att jag är galen.

Så Marwan håller god min, liksom alla andra håller god min. Vad har de för val? Konflikten med Israel kommer att pågå länge än.

– Här har vi alla vapen, säger han. Det är lika normalt som att dricka en kopp kaffe.