Klass G20 ska rädda Europa

Publicerad 2011-11-04

Världens mäktigaste är samlade för att lösa krisen – men i första hand tänker de på sig själva

CANNES. En skolklass som ska rädda Europa – men där alla i första hand tänker på sig själva.

Bakom fasaden känner de pressen att hitta en lösning på krisen, men ingen vet hur den ser ut.

Sällan har världen varit så vilsen som nu.

Klassens ljus, president Obama, försökte utstråla förtroende och lugn genom att kalla Sarkozy vid förnamn, och skämta om att dennes nyfödda dotter förhoppningsvis ärvt mamma Carla Brunis fotomodellutseende snarare än pappans look.

Ett försök att avdramatisera situationen – trots att alla inser allvaret.

Ledarna måste utstråla lugn och tillförsikt även om de är vettskrämda för vad som kan hända. Annars går det garanterat åt helsike.

Sanningen är att det är svårt att göra så mycket innan Grekland bestämt sig. Folkomröstning, samlingsregering eller Papandreous avgång i kväll?

Det är lätt att förstå om även G 20:s statsmän blir förvirrade och lamslagna av de ständigt skiftande beskeden från Aten. Vad är det egentligen för kris som ska lösas?

Om en klar majoritet i det grekiska parlamentet godkänner räddningspaketet så behövs ingen folkomröstning. Då går plötsligt allt på räls igen. Då har gamblern Papandreou med sitt djärva spel lyckats uppnå det han ville: att få folket att gå med på stålbadet och samtidigt kunna sitta kvar.

Nicolas Sarkozy uttryckte i går viss tillförsikt om att det blir så.

– Vårt budskap verkar ha hjälpt den grekiska oppositionen att förstå vad som står på spel.

Greklands vägval är helt avgörande för fortsättningen av dramat.

Ändå handlar det om så mycket mer än Grekland.

”Greksmittan” måste till varje pris stoppas från att nå Italien och Spanien. Två länder vars ekonomier är så stora att EU får svårt att rädda dem med egna pengar.

Ett grekiskt utträde kan euron överleva, men inte Italiens och Spaniens. Då är euron historia – och vad händer då med EU-samarbetet?

Sarkozys påminnelse om kontinentens brutala krig under 1900-talet sände kalla kårar längs många ryggar.

Vädret i Cannes är helt

i samklang med stämningen

i världsekonomin. Regnet vräker ner över den exklusiva

strandpromenaden utanför Palais de Festival där ledarna kämpar mot klockan.

Palmerna svajar lika mycket

i blåsten som många av Europas banker.

Marknaden driver hela tiden ledarna framför sig. Den ”otänkbara” skuldnedskrivningen för Grekland slutade med att hälften efterskänks.

Att någon skulle lämna euron var uteslutet, hävdade Merkel och Sarkozy i månader. Nu har de 16 andra ställt ultimatum till Grekland. Acceptera hjälppaketet eller lämna euron.

Fortfarande låter ordningsman Merkel kompromisslös när hon säger att euron ska försvaras till varje pris. Men vad händer om Grekland säger nej och Italien och Spanien måste räddas. Vad är löftet värt då?

Många hoppas att Kina ska agera räddande ängel och investera tungt i EU:s räddningsfond. Kineserna har en rejäl valutareserv att ta av, och det räcker att marknaden tror att fonden kan rädda Italien och Spanien för att deras skuldräntor ska sjunka och ge lite andrum.

Men kineserna låter tämligen kallsinniga här i Cannes. Eller så är det bara ett taktiskt spel för att få mer för sina pengar. Det finns alltid de som tjänar på en kris.

Makten flyttar obevekligt österut samtidigt som världens mäktigaste man och Europas vanliga räddningsplanka inte längre kan hjälpa till eftersom han sitter fast i sin egen skuldkris.

En ny värld, nya ideér står det på den blå kartan bakom värden Sarkozy.

En ny värld är det onekligen. Men var finns idéerna?