”Min son förgrep sig på min dotter”

Åsa Passanisi

Mamman berättar om mardrömmen

När det ena barnet utsätter det andra för det värsta tänkbara – hur överlever en mamma?

Sandras värld rasade när hon förstod att hennes son förgripit sig sexuellt på sin syster, under flera år.

– Jag lever i en mardröm, men vill berätta. Vi måste våga prata om sånt här, för det händer.

När Sandra ringde mig första gången blev jag sittande länge med mobilen i handen.

En storebror som våldtar sin lillasyster.

Det mest vidriga. Det ingen vill höra talas om. Det ingen tror kan hända.

Går det att skriva om? Jag visste inte om det skulle gå.

Men Sandra ringde igen, och hon sa:

– Det måste finnas någon annan som jag. Någon annan mamma som behövt gå igenom samma sak. Jag vill veta hur man överlever. För jag måste överleva.

Pågick i fyra år

Vi bestämde oss för att ses. Inför vårt möte läste jag igenom domen, polisförhören och läkarundersökningen. Igen och igen.

Dottern var inte ens tre när det började. Och efteråt brukade storebror ge henne ett tuggummi, så att hon inte skulle skvallra för mamma.

– Övergreppen pågick i fyra år och jag märkte ingenting, säger Sandra och lotsar oss igenom huset till trädgården på baksidan.

Familjen bor i en mellanstor svensk stad, i ett mysigt villaområde. På vägen ut kliver vi på legobitar, och på väggen i hallen hänger ett fotografi på en tandlös, leende flicka. En liten flicka, som när bilden togs bar på en hemlighet, som snart skulle krossa en hel familj.

– Jag skuldbelägger mig själv hela tiden, säger Sandra.

Hon är trött. Ledsen, arg. Varje dag är en kamp mot ångest och rädsla för framtiden. Hon säger att hon har fastnat.

– Jag kommer aldrig att förlåta honom, han har förstört allt och skadat så många. Men samtidigt är han ju min son.

Många har försvunnit

Hon berättar att många har försvunnit sedan domen föll i början av året. För människor orkar inte stanna kvar. Men hon, mamman, ska leva i det hemska varje dag – resten av sitt liv. Hon ska bära sin dotters smärta, överleva skulden och skammen, och samtidigt försöka hantera sina motstridiga känslor för en son som mobbades i skolan och som hon alltid försökt skydda. Och som sedan gjorde det allra värsta.

– Hur blir man människa igen? Tankarna snurrar hela tiden, och ibland tänker jag att det hade varit bättre om han hade mördat någon.

Jag frågar Sandra om sonen. Och det är då tårarna kommer:

– Han har alltid varit snäll och tystlåten, säger hon och fortsätter:

– Jag har tagit hand om honom själv eftersom jag och hans pappa separerade när han var liten, jag vet att jag ofta har varit orolig för honom eftersom han jämt varit så ensam.

Men hon hade aldrig kunnat ana. Aldrig någonsin. För vem kan ens tänka en sådan tanke om sitt barn?

Inget gick heller att märka på dottern, säger hon.

– Många föräldrar tror kanske att de skulle märka men barn är proffs på att dölja och bevara hemligheter. Min dotter visade aldrig några som helst tecken på att något var fel.

Har inte träffat sonen

Sanningen uppdagades efter att Sandra tog sonen på bar gärning. Efter nästan två år med polisutredningar, åtal och rättegång dömdes sonen i början av året till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning.

Nu har hon inte träffat honom på flera månader. För hon orkar inte. Och hon har städat ur hans rum, tagit ner alla fotografier på honom från väggen. Hemma pratar ingen längre om storebror men på nätterna när alla sover brukar Sandra sätta sig i soffan och titta igenom gamla album, på foton av sonen som liten.

– Jag försöker förstå hur det kunde bli så här. Jag undrar om jag hade kunna göra på annat sätt? Jag undrar varför jag inte såg?

Som om hon inte fanns

Jag frågar Sandra hur hon reagerade när hon upptäckte vad som pågick.

– Jag minns mest blicken i min dotters ögon. Det var som om hon inte fanns. Hon var tom. Sedan minns jag ilskan. Jag har nog aldrig varit så arg i hela mitt liv.

Då var hennes son 19 år och dottern 6.

Nu har två år gått men känslan av att sitta fast vill inte ge vika. Och mitt i all smärta har många runt omkring försvunnit.

– Det blir som ett dubbelt straff. Delar av min familj har tagit avstånd och flera vänner har slutat höra av sig. Det känns som om många dömer mig.

Sandra säger att hon vill berätta sin historia för att folk ska förstå att gärningsmän, precis som andra, har familjer. Familjer som lider men vars röster aldrig blir hörda.

– Ingen väljer att bli förälder till ett barn som förgriper sig på ett annat. Men för vissa av oss blir det så.

Fotnot: Sandra heter egentligen något annat