Hundratals flyktingar strandade i Budapest

Erik Wiman

BUDAPEST. En blå Ikeapåse skapar upplopp bland barnen under tågstationen Keleti i Budapest.

Desperata armar river och sliter och de minsta knuffas gråtande bort av de äldre.

Alla slåss om innehållet – några bitar vitt bröd.

– Vi har suttit här i fem dagar, vi har biljetter, men får inte ta oss någonstans, säger 70-åriga Randa Qaduora.

Poliser står på trappan till den mäktiga stationsbyggnaden från 1800-talet. De står på trottoarerna, de står inne på perrongerna, de patrullerar längs gatorna. Tysta med batonger och hjälmar fastspända vid sidan.

Ingen av dem tittar åt vårt håll när vi knallar in i terminalen, vi är ju inte på flykt. Om vi varit det hade vi inte fått komma in, inte ens om vi betalat för en tågbiljett.

Allt mer kaotiskt

Sedan en grupp flyktingar i måndags stormade ett tåg på väg mot Tyskland, har polisen slagit en järnring runt Keleti.

Nu blir situationen allt mer kaotisk för varje timme.

Under stationen fäster värmen som klister mot kroppen. Samma luft andas in och ut av tusentals lungor och efter bara några minuter känns det som att syret sviker.

Här är det meningen att man ska passera snabbt. Inte bo.

Saknar visum

Vi bestämmer oss för att räkna människor som sitter på marken, men ger upp vid 300, då har vi bara skannat av en liten del av ytan.

De allra flesta har flytt kriget i Syrien och har bara en önskan: att få komma vidare till länder som är villiga att erbjuda hjälp. Men de tillåts inte kliva ombord på tågen mot Österrike och Tyskland.

Förklaringen från de ungerska myndigheterna är att de bara följer EU:s regler. Flyktingarna saknar giltiga visum och har därmed inte tillåtelse att röra sig fritt i eller mellan medlemsländerna.

”Under attack”

Polisen har order om att inte prata med flyktingarna, inte hjälpa, bara övervaka och mota bort. Antal Rogan, talesperson för regeringspartiet Fidesz, gav i en intervju sin syn på situationen i går.

– Det kristna Europa är under hot, det är vi som upprätthåller EU:s gräns och försöker stå emot.

I hettan på stengolvet är paniken nära.

– Vi har suttit här i fem dagar, vi har biljetter, men får inte ta oss någonstans, säger 70-åriga Randa Qaduora.

Hon lämnade Damaskus för en månad sedan tillsammans med sin son Abu Alaa Ayob och hans familj. De har tagit samma väg som de flesta andra här: från Syrien till Turkiet till Grekland till Makedonien till Serbien till Ungern.

”Vi behandlas som djur”

– De vill inte ha oss i landet, så varför låter de oss inte bara resa vidare? Vi vill inte stanna här, vi behandlas som djur omringade av poliser.

Familjen sover direkt på betonggolvet under stationen. Ljuset från lysrören är det samma dygnet runt. Ljudnivån uppskruvad på max.

Abu Alaa Ayobs yngsta son Leemar är bara ett år gammal.

– Jag är så orolig för honom, det här är inte någon miljö för ett barn att leva i dygn efter dygn.

Vi pratar med läkaren Yusuf Elhindi som kommer från Jordanien men sedan många år bor i Budapest. Han försöker hjälpa de värst utsatta familjerna med mat och vatten.

– Många här spenderade sina sista pengar på tågbiljetter till Tyskland, nu har de inte ens råd att köpa vatten.

Han är säker på att ungerska myndigheter genom sitt agerande vill visa andra flyktingar att det inte är värt att ta sig in i landet.

– Det finns ingen annan förklaring till varför de inte bara låter människor resa vidare.

Slåss om bröd

När vi pratar rusar plötsligt en stor grupp barn fram till en kvinna med en blå Ikeakasse i handen. Hon tillhör en frivilligorganisation som delar ut bröd.

De barn som lyckas få tag i en bit bröd springer snabbt undan, andra slåss för att tränga sig fram. En liten pojke på fyra eller fem år faller och trampas ned av andra barnfötter men lyckas ta sig upp och går gråtande undan.

När han kommer tillbaka ligger Ikeapåsen kvar på marken, tom.