Konkurrerande hjälporganisationer bidrar till kaoset
De slåss om att synas för att få in mer pengar
Den som inte syns får inga pengar.
Hjälporganisationerna tvingas konkurrera mer än de samarbetar.
Ett skäl till kaoset i Haiti.
Direkt efter jordbävningen tävlade hjälporganisationerna om att vara först på plats med hjälparbetare och förnödenheter. När den lilla flygplatsen i Port-au-Prince inte klarade av anstormningen klagade de.
Varför fick inte deras plan landa? Just deras plan som kom med så viktiga förnödenheter eller läkare.
Agerar för egna intressen
Säkert var de upprörda å de haitiska skalvoffrens vägnar men det handlade lika mycket om att värna den egna organisationens plats i rampljuset.
Nu när den mest akuta fasen efter jordskalvet i Haiti är över börjar den tunga kritiken mot hjälporganisationerna komma.
Den brittiska medicintidskriften The Lancet skriver i sin senaste ledare att det var rätt av hjälporganisationerna att mobilisera "men de armbågar sig också fram för att positionera sig och var för sig hävda att de gör det bästa för dem som överlevde skalvet".
– Det blir alltmer tydligt att hjälporganisationer ibland agerar i sitt eget bästa intresse istället för att tillvarata intressena för dem de påstår sig hjälpa.
Har egna pr-avdelningar
Samordning är a och o vid stora katastrofer. Alla är överens om det. Ändå fungerade den uppenbarligen inte i Haiti under den första veckan.
Kanske för att varje organisation är mer mån om att just deras mat och mediciner ska komma ut än att förnödenheter oavsett avsändare ska nå de behövande.
Per Byman, Humanitär chef på det svenska biståndsorganet Sida uttrycker det så här:
– Alla vill ha samordning men ingen vill samordnas.
Röda Korset har 300 000 anställda i världen. Rädda Barnen 15 000 och Läkare utan Gränser 26 000. Hjälporganisationerna är numera stora företag med miljardbudgetar och pr-avdelningar. Ska de kunna behålla sin storlek och växa måste de hela tiden få in mer pengar. Ju mer de syns ute på fältet och i TV-rutan desto lättare går det att samla in pengar.
– Det finns en fara inbyggd i det här, medger Per Byman. Det är därför vi trycker så hårt på samordning. De måste underordna sig FN som är samordnare. Någon måste bedöma vad som är viktigast.
Trots det uppstår problemen vid varje stor katastrof.
Lika mycket politik som hjälparbete
Efter tsunamin i Sydostasien 2004 gjordes på uppdrag av de inblandade länderna och FN en utvärdering av den internationella insatsen. En av rapportens slutsatser var att ”ambitionen att leverera hjälp snabbt ledde ofta till att fel projekt startades av fel organisation och av fel anledning”.
Konkurrensen finns inte bara i det akuta skedet utan även under återuppbyggnadsfasen. Sidas Per Byman ger ett exempel.
Sverige gav pengar till en organisation för att bygga upp förstörda hus i Bosnien. När projektet var klart kom en annan organisation och erbjöd husägarna fler dörrar och fönster. Kravet var att en skylt med organisationens namn skulle sitta på dörren.
– När sedan en delegation kom från Sverige för att kontrollera hur projektet avlöpt såg det ut som om en helt annan organisation uppfört husen.
Nu gäller problemet inte bara hjälporganisationer utan även länder och regeringar. Uppmärksammade naturkatastrofer är lika mycket storpolitik som hjälparbete. Det är status att ligga i framkant. Den som ser ut att göra en bra insats kan krama politiska poänger ur det. USA skickar inte 14 000 soldater till Haiti bara för att vara snälla och solidariska. Det finns en politisk uppsida för Obama.
Under tryck från allmänhet och media bröstar även svenska politiker upp sig och försöker dra nytta av vår egen insats.
Ibland undrar man vad som är viktigast. De drabbade eller hjälparna.