Var finns hjälpen?
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-16
PORT-AU-PRINCE. Döden är överallt.
Hjälpen går inte att finna.
Fyra dagar efter skalvet är Port-au-Prince fortfarande en stad i chock.
Det luktar död på gatorna i Port-au-Prince. Man har satt eld på bildäck, men lukten är ändå där.
Den tränger ut från de förstörda husen och fyller kvarteren där människor förtvivlat letar efter sina anhöriga.
Dominique Vincents dotter Kerlin, 14, föddes utan armar. För tre år sedan fick hon komma till École Saint-Vincent, en av landets få skolor för handikappade barn.
Allt verkade möjligt.
– Hon kunde till och med skriva med tårna, säger Dominique.
För tre dagar sedan rasade skolan och tog barnen med sig.
Tårarna i Dominiques ansikte har stelnat. Vuxit sig fast.
– Jag går inte härifrån. Jag rör mig inte en meter förrän man grävt fram min dotter, säger hon.
Människor samlas i parker och gathörn. Väntar på mat eller vatten eller vad som helst.
Ansiktena är tomma, uppgivna. Stressen är under huden.
Alla har varit med om skalvet, alla har familjemedlemmar och vänner som dött.
Pierre Fidel, 9, satt hemma och tittade på tecknade serier på tv. Mamma Ania stod i köket och lagade mat.
Nu sitter han på marken utanför det raserade gymnasiet Lycée Toussaint. Ania ligger framför honom på en filt.
Hon har två flera centimeter långa, vidöppna sår på benet som rinner. Hon plågas, vrider sig hela tiden.
Pierre lägger filten över henne och klappar henne varsamt.
Hans syster och pappa är försvunna. Mamman är allt han har. Han tittar upp från sin tysta vaka och säger:
– Jag vill att hon får komma till sjukhus.
Folk trängs runt oss. Vill berätta sina historier. Vad som hänt deras döda barn.
Peter, Pauline och Ismail. Auguste och Emanuelle.
Långt ovanför oss surrar två röda helikoptrar. Man följer dem med tomma blickar.
Var är regeringen? Presidenten? Hjälpen som utlänningarna lovat?
En grupp människor kommer springande längs gatorna. De har tröttnat på att bara vänta.
”Vi lever! Våra familjer är döda! Hjälp oss! Hjälp oss!” sjunger de och klappar händerna.
De är redan över hundra, men fler ansluter medan de passerar det raserade presidentpalatset.
Skalvet har slagit mot Haitis hjärta. De bästa skolorna har förstörts. Affärerna, bankerna, företagen som skulle ta landet ur fattigdomen.
Regeringsbyggnaderna, arkiven, kyrkorna och domstolen. Presidentpalatset med sina vackra, vita spiror, där nygifta par ville låta sig fotograferas.
Inget är kvar.
France Horace, 29, höll på att undervisa en kvällsklass i engelska på Toussaint-gymnasiet när skalvet kom.
– Det kändes som om hela världen öppnade sig, säger han.
Han och eleverna sprang och sprang. Ut genom rasande korridorer, nerför trappor, ut på torget. France såg husen rasa och tänkte på sin sextioåriga mamma.
– Jag försökte ringa direkt efter. Men signalerna gick inte fram.
Mamman offrade allt för att France och hans sex småsyskon skulle få ett bra liv. Kunna studera och gå på universitet. Nu väntar han på att hon ska bäras ut från det tillfälliga bårhuset på Place Sainte-Anne, så han kan köra henne till en kyrkogård.
Men varje gång är det någon annans kropp som bärs ut.
– De säger att jag inte kommer att känna igen henne. Men jag vet vilka kläder hon hade.
France Horace röker mekaniskt, han har inte sovit på tre dygn. För två veckor sedan födde hans fru en pojke i en annan stad.
– Mamma längtade efter barnbarn. Hon sa att det var den största presenten någon kunde ge henne.
Han för skjortan mot ögonen och vänder sig bort.
Haiti behöver mat, vatten, mediciner, grävskopor – allt. Men insatserna från utlandet dröjer.
De hundratals hjälparbetarna som i torsdags stod på flygplatsen i Santo Domingo i grannlandet Dominikanska
republiken syns inte till.
Först efter fem timmar stöter vi på de första hjälparbetarna. En grupp amerikanska brandmän med jättelika hjälmar vid spillrorna av justitiedepartementet.
De tittar på medan deras hundar nosar över de ofantliga rasmassorna, osäkra på var de ska börja.
Utanför bårhuset, på gatan, ligger 18 kroppar.
En kvinna börjar skrika förtvivlat när hon ser sin syster.
– Mammoun! Mammoun!
Människor runt henne skakar tyst på huvudena. Vad skulle de annars göra?
På Place Sainte-Anne har hoppet dött.
Kvällen kommer med mörker och oro för nya skalv. Man samlas i parker och gathörn, kryper upp tätt intill varandra för att dela värme och filtar.
En grupp kvinnor har samlats bakom en brinnande lykta.
De mumlar några tysta böner.
Sedan börjar de sjunga sina psalmer.
Högt och klart, för att lindra oron. Och för en kort stund överrösta ljudet av gråt.
Så kan du hjälpa de drabbade:
Röda korset PG: 900800-4. Du kan även sms:a AKUT till 72900 och skänka 50 kronor (som debiteras på din telefonräkning) eller sätta in valfritt belopp på plusgiro 900800-4 eller bankgiro 900-8004. Märk talongen med "Haiti".
Rädda barnen PG 902003-3 eller skicka sms 10KATASTROF (10 kr), KATASTROF (50 kr) till 72950.
Hoppets stjärna PG: 900253 - 6 eller sms STAR till 72930 och bidra med 100 kronor.
Läkare utan gränser PG: 90 06 03-2, Bankgiro: 900603-2, SMS:a ordet LIV till 72990 (50 kr).
Unicef Ge 50 kr – SMSa ”haiti” till 72900, sätt in ditt bidrag på postgiro 902001 -7 eller bankgiro 902001-7, märk talongen ”Haiti”.
Svenska kyrkans internationella arbete
Plusgiro 90 01 22-3, Bankgiro 900 122-3. Märk talongen "Haiti" Eller SMS:a "haiti" till 72950 så bidrar du med 50 kronor.
Läkarmissionen Plusgiro: 90 00 21-7 , Bankgiro: 901-7187. Märk talongen ”Haiti". Eller SMS:a Haiti50 till 72930. Du skänker 50 kr till Jordbävningsoffren.
SOS Barnbyar Plusgiro 90 02 29-6 eller Bankgiro 900-2031. Märk talongen "Haiti" eller SMS:a "SOSHAITI" till 72930, så bidrar du med 50 kronor.
Plan Sverige Plusgiro 90 07 31-1 eller Bakgiro 900-7311. Märk talongen "Haiti" eller SMS:a "HAITI" till 72 910 så bidrar du med 50 kronor.
Nymålade naglar som fortfarande lyser röda sedan tiden stannade i tisdags kväll.
Och ögon som sett alldeles för mycket.
Död.
Liv.
Två motsatser som flyter samman i den ofattbara verklighet som är Haiti, januari 2010.
Aftonbladets Staffan Lindberg och Urban Andersson är på plats i lidandets stad Port-au-Prince.