Kristian Gidlund begravdes i Borlänge

Staffan Dickson

BORLÄNGE. Skylten på SSAB:s Domnarvet vid infarten till Borlänge förkunnar att det tillverkas svenskt stål här.

Vi som var på Kristian Gidlunds begravning har ingen anledning att tvivla på det.

Vår resa till Borlänge är en resa mot livets slut.

Det var här Kristian Gidlund somnade in den 17 september.

Här han ska gravsättas.

Men det är precis lika mycket en resa mot alltings början. Det var här Kristian föddes för 30 år sedan. Här han växte upp. Här han bildade sitt band Sugarplum Fairy med Carl och Viktor Norén.

Den första låten de spelade var Oasis ”Live forever”. Om och om igen.

Nu står Carl och Viktor utanför Stora Tuna kyrka i Borlänge. Båda bär mörka solglasögon. Deras bästa vän lever inte längre.

■ ■ ■

Landet Kristian Gidlund lämnar står i lågor. De praktfulla lövverken utanför Stora Tuna kyrka brinner som en skärseld; för vissa kommer Kristians död bli ett helvete, själv hoppades han att den skulle bli himmelsk.

”Paradiset kan vara en plats på jorden”, sa Kristian i sitt sommarprat och uppmanade sina efterlevande att inte fastna i hans död, att i stället fortsätta våga vara lyckliga. ”Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”

Han om någon har visat att döden inte är något att fastna i. Han om någon har sökt äventyret i svåra stunder.

– All stor konst måste gå igenom någon form av process för att skapas. I Kristians fall blev det cancer. Just hans skrivande ändrades helt och hållet. Jag har aldrig sett en sådan förändring, det var som att hela hans författarskap föddes över en natt. Hade han klarat cancern, som vi hoppades, då hade han nog blivit en av Sveriges största författare, säger vännen Gustaf Norén, sångare i bandet Mando Diao och storebror till Carl och Viktor Norén.

■ ■ ■

Kristian Gidlund hade planerat sin egen begravning i flera år. Visserligen fick ceremonin flyttas från lilla Amsbergs kapell till Stora Tuna kyrka, men valen av framträdanden var ändå hans egna. Bland annat spelade Mando Diao-medlemmarna Gustaf Norén och Björn Dixgård musik från sin skiva ”Infruset”, som bygger på dikter av Gustaf Fröding.

En rad ur psalmen ”Som liljan på sin äng” dröjer sig kvar från Stora Tuna kyrka. ”Du mäter alla mina år. Du räknar mina huvudhår.” Det skulle kunna vara en rad om cancern. En rad som likt cellgiftsbehandlingen först bryter ner de sörjande, för att sedan, förhoppningsvis, göra dem starkare när de går ut i den klara höstluften, redo att möta äventyren som väntar på dem.

Viktor Norén berättar att Kristian, kraftigt märkt av cancern, kanske ändå var den starkare av dem på slutet.

– Han var otroligt tapper. Det var nästan så att han var den som tröstade oss i den här svåra tiden.

Kristian kommer nu, precis som han själv ville, att begravas på Norra griftegården i närheten av sitt barndomshem i stadsdelen Kvarnsveden. Bandet Sugarplum Fairy följer med honom ner i jorden.

– Som band var vi en enhet. Det var jag, Viktor och Kristian som startade bandet, och det slutar här, säger Carl Norén.

Men Kristians ord, och låtarna de skapade tillsammans, kommer fortsätta läsas, fortsätta spelas. Live forever. Om och om igen.