Tillbaka på Utøya
Publicerad 2012-07-21
UTØYA. På platsen för Anders Behring Breiviks massmord har tiden stått stilla.
På det vita klubbhusets gavel, under en röd, sliten, slokande klubbflagga för Arbeidernes ungdomsfylking (SSU), finns än i denna dag uppspikade inplastade dagsprogram, som anger vad som skulle hänt på ön, om inte döden slagit till.
”22 juli. Kl 17-18 seminarier (ett av dem 'Søta bror mørkeblå, erfarenheter av borgerligt styre i Sverige'). 18-20 fotboll och volleyboll. 21-02 nattkafé. 19.30 film 'Kick Ass'.”
Högre upp på den lilla granna ön mitt i den djupa insjön Tyrifjordens svarta vatten, fyra mil väster om Oslo, låg den matsal som några sommarveckor i fjol utspisade engagerade och romantiska ungdomar i åldrar från 15 till 30.
På mjuka stigar på vilka tallkottar nu låg i drivor och över gröna ängar med kattfot och blåklockor promenerade jag i ett Elvira Madiganljus upp till Kafébygget.
Jodå, matsedeln som skulle gälla den 22 juli - om inte Breivik, förklädd till polisman, hade dykt upp med vapen och sitt fokuserade hat på det moderna, mångkulturella samhället - fanns kvar på dörren:
”Kjöttkaker, potetstappe (potatismos), grönsakker, brun saus.” Med halal- och veganalternativ.
Men i små detaljer trängde massakern, tragedin, katastrofen på. På klubbhusets trappa hade nyligen någon lagt ner en röd ros, en enda, med kortet:
”Till AUF - vi savner dere og lydet av sommerlejren. Velkommen tillbake - Hilsen fra hyttenaboer i Bastuvika.”
Norsk grannsämja, idyll och omtanke.
De egenskaperna bekräftades av hjältinnan från Sundvolden Hotell, Karin L Hang, en 51-årig specialpedagog och frivillig Röda Korsmedlem. Hon fanns på plats när det gällde att först rädda liv och sedan människors själar. Hon sa till mig:
”Norge förblir tryggt och vackert. Själv lärde jag mig hur flott ungdom (det heter så på norska) vårt land har. Jag hörde gråten från ett rum. En mamma gav en dotter tröst. Och från ett annat rum. 20 ungdomar satt sammantränga och tog vara på varandra. ”
Sundvolden var det moderna hotell innanför ön, som raskt utrymdes och fylldes upp med de överlevande ungdomarna från ön och deras tillströmmande anhöriga. Hotellet var laddat med panik och tårar, smärta men också lättnad.
”Men, Karin”, frågade jag, ”har du själv förändrats av dygnen som samarit och terapeut de förfärliga dygnen?”
Hon svarade: ”Jag har hytte, man och hund. Det räcker för en norsk kvinna. Men ibland vill jag vara ensam med mina tankar.”
Man kan lätt förledas att tro, att Norge återfunnit sin harmoni.
Men icke. På andra tär minnena. Otto Løvik, som räddade människor ur sjön, minns hur ”jag hade oanade krafter och adrenalinet pumpade”. Han fick Kungens medalj ”for edel dåd” men drabbades senare av posttraumatisk stress. Denna tvingade honom söka psykiatrisk vård.
På många står Utøya upp i halsen. Ett norskt storföretag, till exempel, hade låtit sin svenska avläggare göra en introduktionsfilm till den svenska verksamheten. Det var de vanliga klyschorna ”om att ligga rätt i tiden” och att ”ge köparna kvalitet och service”. Bilderna var banala vyer. Men när ett flygplan cirklade över Stockholms skärgård gjorde den norske direktören en förtvivlad gest:
”Klipp bort det, klipp bort det! Jag är nordman och jag vill aldrig mera se en øya. Vi har alla fått nog.”
För Aftonbladets Niclas Hammarström, som internationellt prisbelönades för sin fotografiska rapportering, var resan tillbaka till Utøya
– Kvällen då ett år sedan, sa Hammarström, man riktigt kände döden i luften. Nu när jag ser klippan, där Marius Holt tryckte sig mot bergväggen och överlevde Breiviks metodiska mördande känns det overkligt vad jag var med om då. Kontrasten – då var det regnigt, mörkt och kallt, nu är det en skön sommarkväll och minnena griper en.
Skepparen som förde oss ut till ön var Eirik Langslet, en 63-åring i Hemingwayskägg, jeans och fleece.
Från honom kom en kommentar som röjde att Norge kring årsdagen av Breiviks dåd är sargat:
– Det han gjorde var förfärligt, sa Langslet och sänkte farten på sin utbordare. Men det han tänkte finns det många som delar. Hur ska vi ha rena nordmän med alla dessa invandrare…