Annie, 29: "Jag känner mig misslyckad, äcklig och oattraktiv"

Mary Mårtensson

"Våga prata om det! Vi är alldeles för många med de här skadorna".

I två år höll hon tyst.

Nu tiger hon inte längre.

I sin blogg berättar Annie Ekvall, 29, om sin förlossningsskada.

– Nu jävlar får det vara stopp. Vi är alldeles för många som går runt med de här skadorna, men ingen talar om dem, säger hon.

Det var inte så här hon trodde det skulle bli att föda barn.

Det var i februari 2014 som Annie Ekvall, 29, i Trelleborg blev mamma till lilla Victoria, i dag 2 år. Annie var öppen sex centimeter när hon anlände till BB, men värkarbetet stannade senare av. Barnet drogs då ut med sugklocka.

– De klippte mig, ändå sprack jag totalt, säger Annie.

Hon fick den svåraste bristningen, i slutmuskeln och även i tarmväggen. Den var sju centimeter.

– Men ingen sa till mig vad som hade hänt.

Hon syddes på operationssal av kirurg och i narkos.

– Sedan trodde jag att allt var normalt.

Överväger stomi

Men när "blödningarna" var missfärgade förstod Annie att något var fel och kontaktade kvinnokliniken. Där fick hon veta att hon hade en hålgång (fistel) mellan tarmen och vaginan som gjorde att avföring läckte ut via slidan.

Urinvägsinfektionerna avlöste därför varandra. När Annie inte blev bättre remitterades hon till bäckenbottencentrum vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Där fick hon beskedet att skadan var svårläkt och skulle kräva många operationer.

I december 2014 försökte läkarna på lasarettet i Landskrona laga hålgången. Det höll i en vecka. Annie fick sedan vänta i ytterligare 15 månader. Hon opererades på nytt i våras, men utan framgång.

– Läkarna försöker verkligen hjälpa mig, men nu överväger de stomi, säger Annie som fortfarande har ont och svårt att sitta.

Besviken och ledsen

Hon går aldrig hemifrån utan extra ombyten och bär alltid dubbla inkontinensskydd.

– Jag mår jättedåligt av detta, man fungerar inte som människa. Det får mig att känna mig misslyckad.

Annie kände ändå glädje när hon återgick till jobbet som lokalvårdare på Tysklandsfärjorna.

– Jag njöt av att vara tillbaka, det var underbart att  känna sig som en normal människa igen, säger Annie.

Det fungerade inte länge, eftersom Annie måste duscha efter varje toalettbesök. Den tiden fanns inte. När infektionerna återkom blev hon därför sjukskriven, i höstas.

–  Jag är ju besviken och ledsen. Det blev inte alls som man tänkt sig, säger Annie.

Skämdes

–  Min sambo har varit otroligt förstående. Men det här har påverkat hela vår relation. Jag har knappt något sexliv och har ont vid sex. Jag känner mig totalt oattraktiv och äckligast i hela världen.

I två år höll hon sig hemma.

I två år teg hon.

– Jag gick och skämdes, säger Annie.

En dag fick hon nog. Det var i april.

Då startade Annie Ekvall en blogg där hon berättar om sin förlossningsskada och hur den påverkar hennes liv.

– Det är fortfarande jobbigt, men nu pratar jag öppet om min skada. Jag har fått en fantastisk respons och ångrar nästan att jag inte berättade om det direkt.

Annie fann fint stöd i Facebook-gruppen "Förlossningsskadad - du är inte ensam".

Våga prata

– Jag känner mig så tacksam över att jag inte är ensam, samtidigt som det är fruktansvärt att så många kvinnor är drabbade, säger hon.

Själv är Annie nöjd med eftervården och upplever att hon fått respektfullt bemötande.

– Men tyvärr är det fruktansvärt långa väntetider. Och man hör ju om dem som blir hemskickade med att "du inbillar dig bara". Vården ska lyssna lite mer på kvinnan.

Annie Ekvall uppmanar nu kvinnorna att sluta tiga.

–  Vi är alldeles för många som går runt med de här skadorna, men ingen talar om dem. Vad jag vill ha fram är: Våga prata om det!  Ju fler som pratar desto större chans att vi når rätt personer, som politiker, säger hon.

Annies blogg. http://finest.se/annieev/