Gun-Britt, 89, överlevde corona

Uppdaterad 2020-07-14 | Publicerad 2020-07-10

78 personer låg på Akademiska sjukhuset med bekräftad covid-19 ett par dagar efter mors dag.

En av dem närmade sig 90, hade lågt blodvärde, ett dåligt hjärta och anhöriga som knappt vågade hoppas på det bästa.

Men Gun-Britt Wicksell var starkare än corona och ser nu fram emot tårta.

”Det är klart att jag var rädd, jag ville hem till min katt”, säger Gun-Britt.

Det blir tre sittningar, smörgåstårta med skaldjur och förhoppningsvis fint väder i Lindbacken nästa helg. Firandet hålls utomhus, berättar födelsedagsbarnets barnbarn Catarina Wicksell, 41, som står för planeringen.

– Men det behövs inte för min skull, säger 89-åringen som lyssnar på allt som sägs i stolen intill.

För drygt en månad sedan kom hon hem från sjukhuset och tre veckor senare fick hon beskedet alla hoppats på. Hon hade inte längre covid-19.

Testade först negativt

Nu har hon också ätit en räksmörgås, köpt nya skor och fixat håret hos frisören. Det har hon inte kunnat göra på länge. Det är första gången på flera månader som hon lämnar huset, om man inte räknar in sjukhusvistelsen. Det är också första gången som hon träffar barnbarnet som likt resten av familjen hållit sig undan på grund av smittrisken under våren. Gun-Britt har en hjärtklaff som inte fungerar, hjärtsvikt och högt blodtryck.

När hon fick svårt att andas, hjärtklappning och kände sig tröttare misstänkte läkarna först att det var på grund av hjärtat eftersom hon testade negativt för covid. Ett par veckor senare var dock testet positivt, hennes blodvärden var dåliga och hon lades in på sjukhus.

– När hon fick den här diagnosen tänkte vi att det kommer aldrig gå på grund av alla de här underliggande sjukdomarna, säger barnbarnet innan hon vänder sig mot sin mormor och tillägger:

– Jag kan faktiskt inte förstå att du blev frisk, att du klarade dig.

”Tänkte på att bli frisk”

Gun-Britt berättar att även hon var orolig när hon låg ensam i en sjukhussäng i ett helt eget rum med enbart vårdpersonal som tittade in ibland.

– Det är klart att jag var rädd, jag ville hem till min katt, den är 20 år. Jag tänkte bara på att jag skulle bli frisk. Det har känts väldigt konstigt att inte få träffa barnen och barnbarnsbarnen på så länge. Jag har längtat efter dem och visste ju inte hur det skulle gå. Hur det skulle sluta. Men jag fick leva vidare.

Gun-Britt låg inne på sjukhuset en vecka, sedan sa hon till doktorn att hon ville åka hem. Hon fick hjälp av hemtjänsten och mådde bra efter några veckor.

”Det här är första gången som jag träffar min mormor på flera månader. Det känns jättebra”, säger Catarina.