Cancern i hjärnan växte - läkaren ordinerade Alvedon

Av: Joachim Kerpner

Publicerad:
Uppdaterad:

VÄSTERÅS. Sheren Kadir, 53, är obotligt cancersjuk med hjärnan full av metastaser.

Diagnosen kom med åtta veckors försening. I stället för magnetröntgen fick Sheren rådet att hon skulle ta Alvedon.

– Jag är arg. När de behandlade mig för bröstcancern skötte de sig bra, nu litar jag inte på sjukvården längre, säger Sheren.

Sheren har drabbats av bröstcancer två gånger, hon har opererat bort båda brösten och gått igenom cellgifts- och strålbehandlingar två gånger.

Sheren har en aggressiv bröstcancertyp med cirka 20 procents risk att sprida sig. Ändå ringer inte varningsklockorna hos läkarna när Sheren i juni 2020, ett år efter senaste bröstcancerdiagnosen, får en pulserande, dunkande känsla i nacken och yrsel varje gång hon reser sig snabbt.

Sheren Kadir, 53, och sonen Dilan Kadir, 26.
Foto: ANDREAS BARDELL
Sheren Kadir, 53, och sonen Dilan Kadir, 26.

Hon har flera telefonkontakter med vården men kallas inte in på besök, delvis förmodligen på grund av coronapandemin.

När symtomen förvärras besöker hon själv medicinakuten i Västerås två gånger. Första gången kollar en sjuksköterska hennes blodtryck och skickar hem henne. Andra gången hävdar en läkare att hon har spänningshuvudvärk och ordinerar Alvedon.

Efter åtta veckor lyckas Sheren tjata sig till magnetröntgen av halsryggen.

Samma dag som cancerläkaren ska höra av sig med röntgensvaret svimmar Sheren på jobbet och kräks flera gånger. När läkaren ringer säger han att Sheren har artros, och att hon ska gå till sjukgymnast.

– Jag sade till honom att ”jag har jobbat på apotek i 15 år, du kan inte säga att jag har artros, skäms du inte”. Sedan började jag kräkas igen, berättar Sheren.

Först när hon kräks i luren säger läkaren till henne att söka akut.

Röntgensvaret visar att Sheren har konstiga tumörer längst upp i nacken. När Sheren åker till akuten för tredje gången följer sonen Dilan Kadir, som är 26 år och själv läkare, med hennne. Den här gången förstår läkaren som de möter allvaret i situationen, och till slut fotograferas Sherens hjärna med magnetkamera. Ett tiotal cancermetastaser har spritt sig över hela hjärnan.

Foto: ANDREAS BARDELL
Shirins son Dilan är läkare och följde med sin mamma till sjukhuset. ”Jag ville prata för mammas sak”, säger han.

”Mamma var nästan på väg att dö”

– Jag kände att jag måste följa med när hon åkte till akuten, trots besöksförbudet på grund av coronapandemin. Jag var extremt trött på omhändertagandet. Jag ville prata för mammas sak, jag tänkte att om jag använder medicinska termer kanske de tar detta på allvar, säger Dilan.

Var det för att du var med som de röntgade hjärnan med magnetkamera?

– Ja, det är mycket möjligt. Eller också var det för att symtomen hade gått så långt, säger Dilan.

När läkarna till slut upptäcker cancer i Sherens hjärna, och även i lungorna, har det gått åtta veckor sedan hon fick den där första, pulserande känslan i nacken. Dilan konstaterar med sina läkarkunskaper att det inte går att veta när cancern började sprida sig till hjärnan, men att det givetvis hade varit bättre om det upptäckts tidigare.

– Jag vet inte om det hade gjort skillnad, men det gick så långt att hon nästan var på väg att dö, eftersom trycket i hjärnan var så högt. När jag läste röntgensvaret blev jag helt förkrossad, säger Dilan.

– Jag önskar att man hade tagit min mamma på allvar. Jag tar mina patienter på allvar, varför gör inte alla kollegor där ute det? Hon har i praktiken fått tjata sig till sin överlevnad.

Dilan och Sheren vill berätta om hennes situation för att andra inte ska behöva drabbas lika illa.

– Min mamma är pelaren, kärnan i vår familj. En underbar mor som tagit hand om oss alla — mig och mina två systrar — och jobbat för fullt, berättar Dilan.

Foto: ANDREAS BARDELL
Dilan, Sheren och dottern Lara Kadir är besvikna på sjukvården.

Nu går Sheren på helhjärnsstrålning, men framtiden är osäker.

– Det här är livsfarligt. Men jag kommer att kämpa, säger hon.

På några veckor har hela hennes liv vänt. Hon får inte längre köra bil, är mycket tröttare, kan inte jobba som farmaceut längre.

– Jag är så ung, hade så många mål. Nu är allt stopp, säger Sheren.

Hon och Dilan är upprörda över att flera läkare inte verkar ha läst hennes journaler.

– Ingen vill ta ansvar, göra en ordentlig utredning. Varför finns journalerna om man inte kollar i dem? Man borde tänka att ”den här patienten har sökt vård flera gånger, ska vi inte göra något?” I stället säger man till henne att gå hem och vila och ta en Alvedon, säger Dilan.

– Jag skickades som en boll mellan familjeläkaren, onkologen, akuten. Jag är jättebesviken på sjukvården, säger Sheren.

Dilan tyckte tidigare att mamma pratade för mycket med läkarna om att hon haft bröstcancer två gånger, det stod ju i journalerna.

– Nu önskar jag att hon hade skrikit ut att hon haft bröstcancer två gånger. Jag är ganska förbannad, det är obegripligt hur man har ignorerat min mammas vädjan om hjälp. Vi kommer att anmäla det här till alla instanser, säger han.

Publicerad:

LÄS VIDARE