”Vad säger man till föräldrarna?”
Uppdaterad 2011-07-25 | Publicerad 2011-07-23
Psykiatriker: Det var självklart att ställa upp
SUNDVOLDEN. Inger Thoen, 73, lyssnade på radio när det extrainsatta meddelandet kom:
”Vi behöver hjälp att ta hand om de skadade.”
– Det var självklart att ställa upp, säger hon.
Hon har arbetat som psykiatriker i över 40 år.
Men inget på den tiden kommer i närheten av den synen som mötte Inger Thoen när hon kom till Sundvolden Hotell.
– Det är mycket tårar här. Rädda ungdomar, förtvivlade föräldrar. Sorg, säger hon.
I timmar har hon lyssnat. Tröstat.
– Det är svårt. Vad säger man till en förälder som precis fått veta att deras barn dött? Som fått veta att de måste lämna DNA-prov för att det kanske inte går att identifiera deras son eller dotter?
Hon tystnar. Tittar ut över landsbygden.
– De som är orutinerade pratar. Pratar, pratar, pratar. Jag tror att man ska säga så lite som möjligt. Bara finnas där. Man behöver inte säga något. Vad ska man säga? Att det går över? Andra klyschor? Det här går ju inte över, säger hon.
Ungdomarna, menar hon, är i speciellt stort behov av att få prata av sig.
– De behöver värme och närhet nu, säger hon. Vi försöker att föra samman dem med sina familjer och vänner så snart som möjligt. Det är viktigt att de inte isolerar sig.
Kan de här ungdomarna komma tillbaka till livet?
– Det går. Men de har varit med om något alldeles ohyggligt. Det här är en tragedi av helt ofattbara mått.