De trodde att det var jag som sprejat hela toan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-04-04
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kära läsare, ge mig råd, hur skulle jag ha gjort? I tisdags kväll åkte jag tåg, jag var verkligen kissnödig. Jag vinglade fram genom vagnen och in på toan men kom snabbt på andra tankar. Fy helvete vilken ruskig syn jag möttes av. Och vilken stank! Okej att vi alla kan vara lite kassa i magen ibland, men hur fasen är det möjligt, som människa, att liksom spreja ända längst upp på kanterna, runt om, nästan upp på ringen? Det var stora rödbruna klumpar. Jag gjorde två försök med spolknappen, men utan resultat.
Jag kände att jag hade två val: att hålla mig hela resan eller leta upp en annan toa, jag gick ut. Bara det att situationen på utsidan hade förändrats markant. Den förut så tomma golvplätten var nu prydd av en liten kö. En kö som hade väntat, hade hört mig spola, och strax skulle se synen och känna stanken ... Som ju nu plötsligt obevekligen skulle tituleras ”min”. Vad skulle jag göra?
Snabbt tänkte jag över mina alternativ. Kanske kunde jag lite vänligt säga något av följande till kön: ”Det är inte jag som har gjort det”, ”Det var så där när jag kom in” eller ”Det är sjukt äckligt där inne”, men nej, allt lät som bortförklaringar eller dåliga ursäkter. I stället valde jag att krypa ihop och titta i golvet. Dessutom tvingades jag gå åt fel håll för att slippa gå igenom kön. För att motivera denna undanmanöver för andra (och mig själv) rätade jag på mig och gick så naturligt jag kunde bort och köpte te. Som jag inte ens var så sugen på.
För övrigt fick jag och min kompis bensinstopp med en gigantisk van mitt i en stor korsning precis i en kurva dagen därpå. Vanen bara dog och stod där som en skadeglad stor idisslande Belgian blue. Till slut lyckades vi ragga upp en skittrevlig kille vid namn Johan i en SUV. Utan omsvep tog han oss under sina vingar och körde oss till en mack där vi kunde inhandla en dunk bensin.
– Äntligen räddade! jublade vi, när vi åter intog vårt övergivna fordon mitt i mitt filen. Bara det att just som vi klickade i våra bälten dog varningsblinkersena. Batteriet dött! Det hela slutade med polisuppbåd, två avstängda filer och blinkande blåljus. Vardagsdramatik på både skit- och streetnivå alltså, det var min vecka. Nästa gång blir det nåt mer politiskt, okej?