I taxipriset ingår även dödsångest
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-10-18
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
När jag precis hade tackat ja till mitt jobb på SVT i Malmö nån gång i slutet på 2005 fick jag till min förvåning vissa varningar från mina Malmökompisar. Jag minns främst min tuffa kompis Tekla som alltid har stora, grova Pippi Långstrumpskor och inte är rädd för nåt. Hon sa: ”Kitty, nu när du är ny i Malmö, akta dig för alla bussar och taxibilar, dom kör som galna!”.
Jag minns det tydligt för jag kände mig nästan lite förolämpad, jag är ju värsta city-bruden! Jag tänkte ”det där klarar jag, jag är van, jag har dessutom bott i Indien i tre månader och där fanns knappt trottoarer eller övergångsställen, så himla farligt kan det inte vara!”
Men nu vet jag bättre! Jag har ärligt talat aldrig varit med om dess like! Om vi börjar med dom stora, gröna, galna bussarna! Ibland kommer dom, ibland inte, ibland stannar dom, ibland inte. När man väl kommit på, ramlar man ofta in i andra och slår sig när bussen dundrar fram över hörn och höga kanter och gör en och annan tvärnit.
Många skulle säkert vara livrädda för att göra direktsändningar rakt ut i tv, men jag kan ärligt säga att jag är mycket räddare efteråt, när jag ska hem igen.
Jag är lite snål, så oftast tar jag en såndär ”fastpris-taxi”.
Det innebär att jag kommer från tv-huset i Jägersro till stationen eller till stan för bara 79 kronor. I priset ingår även dödsångest.
Jag sätter mig alltid i baksätet, spänner fast mig hårt, och försöker tänka positiva tankar om livet.
Ibland, mitt i en vild omkörning eller en tvärbromsning skriker jag till lite, jag kan inte hjälpa det, varpå jag brukar få en ond blick via backspegeln. Men, jag vill ju bara leva!
Men så i måndags natt vaknade jag frossande, yr och med de mest oroväckande symtom (som jag senare fick veta mest berodde på stress och urinvägsinfektion). Motvilligt insåg jag att jag kanske ändå var tvungen att ensam och rädd ta mig till MAS-akuten. Darrande slog jag numret till taxi, stod sen ensam ute i mörkret och väntade med tårdrypande kinder. Jag vinglade fram till den varma
taxin och hann knappt få in mina kalla små tår förrän den rivstartade. För första gången kunde jag verkligen uppskatta hur gult ljus inte betyder ”stanna” utan ”kör, för bövelen!” Jag var på akuten på sex och en halv minut. Jag älskar taxibilarna i Malmö!