Mutor även i Sverige

Oisín Cantwell

Att två tjänstemän på Migrationsverket tros ha sålt uppehållsrätter är ingen isolerad företeelse.

Sverige är inte så fritt från korruption som många tycks tro.

Handläggarna greps i morse, misstänkta för att ha tagit emot tiotusentals kronor för att ordna att människor från Afrika och Mellanöstern får stanna i Sverige.

Inget vore så enkelt som att moralisera över att människor på goda positioner i ett rikt land gör något så cyniskt som att utnyttja desperationen hos människor som har flytt från krig och förföljelse.

Men det gör andra bättre och anklagelserna om grovt mutbrott kan faktiskt visa sig vara ogrundade. Konstigare saker har hänt.

Låt mig därför i stället resonera kring den svenska korruptionen, ett fenomen som svenskar ofta har en egendomlig uppfattning om.

Jag får ibland för mig att halva befolkningen anser att Sverige är på väg att gå under i mutor och bestickning och pengar under bordet, och att den andra tror att allt är perfekt.

Båda dessa uppfattningar är felaktiga.

I den ansedda organisationen Transparerncy Internationals årliga korruptionsmätning förra året kom Sverige på fjärde plats. Endast Danmark, Finland och Nya Zeeland ansågs vara mindre korrupta.

Den höga placeringen är givetvis bra. Men att Sverige inte är en bananrepublik innebär sannerligen inte att problem saknas. 

Organisationen pekar på brister. Kommuner och landsting är dåliga på att följa reglerna för offentlig upphandling. Och det finns ingen lagreglerad insyn i politiska partiers finansiering, vilket Sverige flera gånger har kritiserats för av Europarådet.

Dessa brister leder inte nödvändigtvis till korruption, men de bidrar tveklöst till att riskerna ökar.

Alla dessa rubriker om rättegången kring bygget av nationalarenan i fotboll, en förfärlig mängd mutbrott i Göteborg och nu senast frysta Telia Sonera-miljarder i samband med en mututredning berättar även de någonting väsentligt.

Någonting är ruttet även i Sverige.