Varför ska jag nöja mig med halvdan obesvarad kärlek?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-02-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Märkliga saker brukar ske i mitt liv. Både spöklikt märkliga och superverkliga. Det är allt ifrån att en taxichaufför droppar ur sig en mening som jag tolkar som svar på en just då livsviktig fråga, till att jag möter samma person på samma ställe flera dagar i rad. Och sen lär vi känna varandra på något märkligt vis.
Jag lever efter mottot: ”Things happens for a reason.”
Så i söndags morse vaknar jag fantastiskt pigg. Hoppar ur sängen för att möta dagen. Min väninna kommer över och kan inte sluta prata om hur kär hon är i en man vid namn Alexander. Hon tjatar så mina öron håller på att ramla av.
Men jag tillåter henne, jag vet hur det känns att vara i det jävla olyckligt kär-träsket. Vi beger oss ut i den strålande dagen. Vi är lyckliga för att vi i alla fall har varandra, så lyckliga att vi inte ens ser snöslasket.
I fönstret till ett mystiskt antikvariat ligger en bok om tecken och symboler. Eftersom jag letar efter ett tecken för förändring, som jag tvunget vill tatuera in på min mage, så går vi in. Jag möter en 60-årig mans vackra blick. Han tittar på mig som om vi träffats förut, på en annan plats, någon annanstans. Var vet jag inte men det var ett kärt möte. Han presenterar sig som Frank.
När jag frågar efter boken med symboler fyrar han av ett leende som får mig att smälta.
Jag slår upp en sida och där står det. ”Alexander den store”, min väninnas kärleks namn. Hon kippar efter andan:
– Det måste vara ett tecken!
Frank säger ingenting men lägger armen om mig och leder oss in i en skrubb långt in i butiken. Han tar fram fyra slitna fotografier på en vacker bebis och strålar när han berättar att för två år sedan kom det in en 24-årig kvinna och förförde honom.
– Och titta vad det resulterade i, säger han medan han sträcker upp sina åldrande händer i luften och jollrar som den lilla flickan.
– Deppa inte flickor, ni kommer att finna kärleken.
Vi går därifrån med en varm känsla i magen. Frank följer med oss i våra tankar medan vi dundrar vidare till en eftermiddagsbio, ”The Holiday”. En blödig feel good-movie som följde i vårt spår: kärlekens. Filmen var vacker, människorna var vackra och de goda vann över de onda.
Tårarna rann nerför kinderna och jag lovade mig själv i den stunden att aldrig mer nöja mig med halvdan, obesvarad kärlek. Jag vill ha en varm kram av en man som ser mig. Och jag tänker vänta tills jag får det.
När vi kommer ut sätter jag på min telefon och läser ett sms: ”James Blunt is coming to Sweden. He wants 2 meet u. Can i give him your number?”
Kärlekssångernas konung ska ringa. Vilken mystisk, men fantastisk dag.