”Fyra av våra kollegor har dött”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2006-04-12

Journalisterna på Novaja Gazeta om jobbet, förföljelsen och kampen att berätta sanningen om Ryssland

Aftonbladet.se har startat ett unikt samarbete med den ryska, frispråkiga tidningen Novaja Gazeta.

Här är hela samtalet mellan aftonbladet.se och de ryska journalisterna på redaktionen i Moskva - ord för ord.

Anna Politkovskaja.

I slutet av mars hade Aftonbladet.se och Novaja Gazeta ett möte för att starta samarbete. Här är hela samtalet från det mötet.

Från aftonbladet.se deltog Lena Widman, nyhetschef och Johanna Melén, reporter. Från Novaja Gazeta medverkade Sergej Sokolov, vice chefredaktör, Roman Sjlejnov, reporter och chef för tidningens grävredaktion samt Anna Politkovskaja, reporter.

Samtalet kom till stora delar att handla om svårigheten att arbeta som oberoende journalist i dagens Ryssland.

Sergej Sokolov (SS): Det första numret av tidningen gavs ut den 1 april 1993. Först en gång i veckan sedan två gånger per vecka. I slutet av förra året började vi ge ut ett månadsnummer i färg. Under ett halvår kom tidningen inte ut alls på grund av ekonomisk kris.

Vi har gått igenom olika perioder: bland annat perioder då man velat lägga ned oss med hjälp av olika skatteregler. Det är modernt i Ryssland.

Johanna Melén (JM): Kan du förklara hur det går till?

SS:Vi har lagar som det helt enkelt är omöjligt att inte bryta mot. Det finns mycket stora hål i lagarna. Under ett år, jag tror det var 1998, genomgick vi fyra skattekontroller som alla var förknippade med höga böter och vi hamnade hela tiden i rätten. Till slut anslöt sig domstolen till uppfattningen att vår tidning borde läggas ned.

Man väckte några åtal mot oss som sammanlagt gick ut på att vi blev skyldiga att betala tre miljoner dollar. Ett av åtalen väcktes av en mäktig tjänsteman vid domstolen. Han vann i rätten. Några sådana pengar hade vi inte. Vi är inte ett kommersiellt företag. Vi äger inga aktier eller fastigheter. Vi stod inför faktum att vi kanske måste lägga ned tidningen. Det här var, tror jag, 2001 eller 2002. Men vi lyckades hitta känsliga uppgifter om personer som satt i domstolen. De blev rädda och drog tillbaka åtalen mot oss. Vi hade tur igen.

I rätten 5-6 gånger i veckan

Det här att ställa mindre tidningar, radiostationer och tv-kanaler inför rätta har blivit vanligt runt om i landet. Det här är ett stort hot mot oss – alla dessa åtal. Varje vecka är vi uppe i rätten 5-6 gånger av olika skäl. Mer eller mindre allvarligt. Den ständiga pressen har vi över oss.

JM: Varför?

SS: Därför att de inte tycker om oss.

JM: De tycker inte om det ni skriver?

SS: Naturligtvis.

Roman Sjejnov (RS): Domstolarna gör det mycket svårt för oss eftersom de inte godtar de dokument som talar till vår fördel. De godtar inte heller våra vittnen. På grund av det har vi förlorat två stora mål den senaste tiden. Ett mot den före detta ministern Jevgenij Adamov, ett mot åklagaren, generalen Berekov. När det händer publicerar vi domstolens beslut och intill de dokument som vi tagit med till domstolen. På så sätt kan läsarna själva se vad det handlar om och bilda sig en uppfattning om domstolens beslut.

”Fyra kollegor är döda”

SS: Men när staten inte lyckas trycka ned oss helt på det här sättet börjar de också att förfölja våra journalister. Under den period som vår tidning funnits har fyra av våra medarbetare dött. 1994 dog under oklara omständigheter vår medarbetare Svetlana Orljuk. År 2000 dödades Ilja Domnikov i sin egen port. Det är enda gången som man fått fast mördaren. Rättegången börjar om några månader. De har naturligtvis inte fått fast beställaren eller mellanhänderna – men vi hoppas att även det ska lyckas. I Tjetjenien dödades Viktor Papkov. Han var människorättsaktivist, inte journalist, men hjälpte oss med rapporteringen därifrån. Han dödades när han passerade en styrka från den ryska militären. Han sköts i ryggen. Det var 17 april 2001. 2003 var senast. Nu kan vi med säkerhet säga att han dödades – vår chefredaktör Jurij Sjtjekotjichin. Allt kring hans död är mycket oklart. Vi försöker ta reda på hur det egentligen gick till, men allt hänger inte på oss. Men förr eller senare kommer sanningen fram. Även andra medarbetare har hotats, Anna Stepanovna (Anna Politkovskaja) blev förgiftad på planet till Beslan, tidigare har hon hotats av specialstyrkor i Tjetjenien.

Jag kan inte säga att det här är statens politik, att det är staten som hotar och dödar oss. Det är snarare tjänstemän på lägre nivå som fruktar för sina positioner.

”Duman vill ändra medielagen”

RS: Ett annat sätt att komma åt journalister är att anklaga dem för att avslöja statshemligheter. Man kallas till rättegång med dessa anklagelser med målet att vi ska sluta skriva om det. Vi har en mycket bra massmedielag med källskydd, som gör att vi i sådana här situationer har rätt att vägra berätta varifrån vi fått vår information. Men den senaste tiden har det blivit känt att duman vill ändra medielagen. Redan för ett par år sedan började man på olika sätt försämra källskyddet. Så, i våra kontakter med säkerhetstjänsten eller åklagare, kräver de numera att vi avslöjar källan. Vägrar journalisten så dras han själv in i åtalet som anklagad. Det är mycket allvarligt och ett stort hot mot pressfriheten i Ryssland.

SS: Hos oss arbetar cirka 100 journalister – korrespondenter ute i regionerna inräknade. Det är två grupper av journalister: Dels är det unga journalister som precis blivit färdiga med sin utbildning och som fortfarande lär sig. Dels är det journalister med ett visst kall som inte arbetar för pengar. Lönerna här är mycket låga om man jämför med andra medieföretag. Medellönen för en ung journalist är 300 dollar. Vi tjänar mer än läkare och lärare, men mindre än majoriteten av journalistkåren.

”Tidningen och tv - två skilda världar”

Anna Politkovskaja (AP): Jag, som hör till de mest välbetalda journalisterna på den här tidningen, tjänar runt 700 dollar. En journalist på Aftonbladet skulle väl inte skriva en rad för de pengarna. Samtidigt är det mycket svårt att få något tryckt i den här tidningen. Vi får så många erbjudanden på artiklar, eftersom de journalister som har våra åsikter inte får sina artiklar publicerade någon annanstans. Så vår tidning är ett forum för väldigt många journalister.

RS: Många journalister försöker kombinera sitt jobb här med annat. Till exempel kan de hålla på med bokutgivning eller något annat som inte är så känsligt som att skriva här. Andra medier, särskilt tv, skulle censurera det människor skriver för oss. Ett exempel: Vi skulle ställa upp på en intervju i ORT (en stor tv-kanal) om Jurij Sjtjekotjichin. Vi ville berätta om den korruptionsaffär han var på spåren strax före sin död. Men de sa att ni kan säga vad som helst, förutom två saker: Ni får inte tala om presidenten och ni får inte tala om den här affären.

SS: När man tittar på tv och sedan läser vår tidning kan man tro att man blivit galen. För det är två skilda verkligheter som beskrivs. Den 12 mars var det val i flera regioner. På tv rapporterades om hur bra allt gick och vilka förträffliga människor som nu kom in i regionparlamentet. Vi rapporterade om hur det gick till i tre av de här regionerna. I en region stals samtliga röstsedlar och brändes. I en annan region blev människor som inte ville delta i valet misshandlade. I en tredje region jagade man iväg folk till valurnorna med hjälp av polisen.

Ingen gör något för att förändra

Lena Widman (LW): Människorna som bor i de här regionerna – hur reagerar de över skillnaderna mellan det som visas i TV och det ni skriver om?

SS: Det är det allra största problemet. Majoriteten reagerar inte alls.

AP: Vi är inte som i Ukraina.

SS: Jag ska förklara varför. En av de främsta orsakerna är att under 90-talet rådde en katastrofal ekonomisk situation i landet. Sedan steg oljepriset och människor började åter få ut sina löner, sina pensioner. Nu är människor rädda att det ska gå tillbaka igen. De är trötta på stora förändringar.

RS: Människor ser mest till sitt eget i dag – och är nöjda med det. Det är som på Sovjettiden – allt är under kontroll. Man kan skratta åt det – men ingen gör något för att förändra.

SS: Människor har börjat känna rädsla igen för att något ska kunna hända. Känslan var borta ett tag, men repressionen kommer tillbaka.

RS: Ta Chodorkovskij som exempel. Han försökte påtala bristerna när det gäller korruptionen i staten. Han fängslades. Och när människor ser att en människa som kan få allt, som kan resa utomlands, som har mycket pengar kan sättas i fängelse, då kan vad som helst hända.

”Blir kidnappade och försvinner”

SS: Det finns områden i Ryssland – till exempel Tjetjenien och andra delar av norra Kaukasus där du kan bli kallad till rätten som vittne och sedan aldrig vakna mer. Folk blir kidnappade och försvinner.

AP: Det var några personer som skickade brev till domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg och som senare dödades. Det är inga gangsters som gör det utan människor från polisen och FSB (den ryska säkerhetstjänsten).

RS: Det är naturligtvis svårt att bevisa. Men fakta är fakta. Först skickar en person brevet och några dagar senare försvinner han.

SS: Därför är det så att det nu rasar in brev till nyhetsredaktioner från människor som inte hittar skydd någon annanstans. Tyvärr kan vi inte hjälpa alla dessa människor. Vi kan inte bygga artiklar på alla dessa historier. Ibland när Anna Stepanovna kommer till tidningen har hon en lång rad människor bakom sig som vill ha hennes hjälp. De har med sig kassar, resväskor med papper i.

RS: Ett annat problem är att ryssar inte inser att de har rätt att få sin sak prövad i rätten. De tror inte att de någonsin kommer att få rätt där. De tror inte på möjligheten att förändra något, inte ens genom lagliga vägar. Istället skriver de brev till presidenten eller till tidningar.

JM: Vem läser er tidning?

AP: Som i ert fall – alla.

RS: Vi har undersökt våra läsarkategorier. Det är allt från pensionärer till unga till affärsmän till byråkrater till banktjänstemän och så vidare. FSB läser oss väldigt noga. Det finns människor inom dessa grupper som faktiskt vill förändra något. Men de motarbetas av systemet. Det går inte att åstadkomma något på egen hand. Strukturen är mycket reglerad. Presidenten bestämmer nästan allt. Han är som en tsar. Han kan naturligtvis inte kontrollera varje enskild person och det är därför han placerar ut sina förtrogna på viktiga poster. De vill inte att folkopinionen ska få något att säga till om. Parlamentet består av presidenttrogna.

Inga kritiska frågor

JM: För några dagar sedan kunde våra läsare chatta med statsminister Göran Persson. Hur är det här?

SS: Vi försöker också likna er fast på vårt sätt. En gång om året har vår president ett samtal med folket via tv. Men frågorna är bestämda på förväg.

AP: Svaren också.

SS: De som ska ställa frågorna är omgärdade av polis. Sedan sänds frågorna ut över hela landet. Det är en stor fars. Det värsta är att presidenten i dessa direktsändningar beslutar om detaljfrågor som kan röra en viss by, om takrenoveringar någonstans.

Journalister får också samtala med presidenten en gång varje år. Först och främst är den här presskonferensen till för den utländska pressen, eller för de två stora tv-kanalerna. Vi får aldrig en inbjudan. På den senaste presskonferensen var det en trädgårdstidning som ställde de flesta frågorna. Frågor som handlar om odling på datjan. Inte en enda fråga om Tjetjenien, om pensioner och så vidare.

RS: Väldigt få kritiska och konkreta frågor.

LW: Vad skulle hända om någon ställde en kritisk fråga?

RS: Det skulle aldrig hända för journalister från kritiska tidningar skulle aldrig få ordet.

SS: Vi kämpar hela tiden med detta. Att få myndigheter att svara på våra frågor. Det finns en lag som säger att en myndighetsperson är skyldig att svara på journalisternas frågor. Nu tänker vi driva det här i rätten, att få fram svar från tjänstemän. Ibland hjälper det.

RS: När vi vill ställa en fråga så skickar vi ett frågeformulär. Svaren är aldrig svar på frågan utan ett officiellt uttalande att allt sköts som det ska enligt lagen. Men ingen konkret information ges. En gång skrev FSB på sin hemsida att de aldrig tänker svara på en enda fråga från oss. Då förde vi ärendet till rätten - och genast började de ge oss svar, visserligen formella, men ändå svar.

AP: Jag är ledsen, men jag måste iväg på ett möte med Michail Trepasjkin. Han är en före detta FSB-medarbetare, som kritiserade systemet. Nu är han i fängelse och mår väldigt dåligt. Han lider av astma men läkarna har inte gett honom nödvändig medicin. Idag är det ett möte med människorättsaktivister och jag har lovat att vara med.

Tidigare artiklar:

I våras startade Aftonbladet.se ett samarbete med Novaja Gazeta. Här kan du läsa om mötet med Anna Politkovskaja och redaktionen.  

Johanna Melén

Följ ämnen i artikeln