Här är flyktingar inlåsta - bakom dubbel taggtråd

Staffan Lindberg

LESBOS. Vi står i hamnen på Lesbos och ser slutet på ett europeiskt drama.

I vattnet guppar småbåtar, redo om någon skulle kasta sig i och försöka simma till frihet.

En efter en kliver flyktingarna ombord.

De 136 flyktingarna på kajkanten har riskerat livet – och betalat tiotusentals kronor – för drömmen om Europa. Nu gör de sig redo för att deporteras som fångar.

Tysta kliver de ombord på de två turkiska båtarna, som EU:s gränsmyndighet Frontex har hyrt in.

Allt som hörs är ropen från aktivisterna i den tidiga morgonen:

– Skäms, Europa! Öppna gränserna!

Det omstridda avtalet mellan EU och Turkiet, som ska göra det möjligt att skicka tillbaka i stort sett alla flyktingar som kommer till Grekland, trädde i kraft för två veckor sedan. Ändå har flyktingarna fortsatt att komma.

Nu vill EU:s ledare skicka ett tydligt budskap: att dörren till Europa en gång för alla har stängts.

”Overkligt och sorgligt”

De båda båtarna med i huvudsak pakistanska flyktingar ger sig av mot den turkiska hamnstaden Dikili, åtföljda av kustbevakning och polishelikopter.

Kvar på kajen står Kadidja Bedoui, 44, från Stockholm. Hon har varit på Lesbos sedan i september och hjälpt flyktingar för organisationen ”Vi gör vad vi kan”.

– Jag ville se med egna ögon hur det gick till. Det känns overkligt och sorgligt, säger hon.

Hon är övertygad om att Turkiet inte är ett säkert land för flyktingar.

– Hur kan vi veta att de här människorna inte skickas tillbaka till krigszoner?

Flyktinglägret Moria ligger högt uppe på en kulle, omgivet av grönskande olivlundar och med milsvid utsikt över det mörkblå havet.

Bakom dubbla rader av taggtråd hålls uppemot tretusen flyktingar inlåsta. Sedan avtalet trädde i kraft har lägret tagits över av grekisk militärpolis. Hjälporganisationerna har lämnat Moria och vi journalister släpps inte in. De få rapporter som når ut talar om usla förhållanden: det saknas mat, filtar och toaletter.

Vi ser barn som leker i gruset och vuxna som oroligt vankar fram och tillbaka.

Grekisk kravallpolis, förstärkt av fransk polis, patrullerar på båda sidor om taggtråden.

”Vi är inga brottslingar”

De flesta i Morialägret har sökt asyl i Grekland. Kanske kan det förhala processen i några dagar, kanske i några veckor. Slutet blir för de allra flesta detsamma. Det är hit – men inte längre.

En ung man som heter Hamid och kommer från Aleppo i Syrien ropar till oss genom stängslet:

– Vi är inga brottslingar, vi vill bara ha en framtid!

Runt honom bildas snabbt en klunga av flyktingar. De kommer från Syrien, Irak, Iran, Afghanistan och Pakistan. Hamid får föra allas talan.

–  Hjälp oss. Vi är så rädda att vi gråter.

Snart är det flyktingarna som ställer frågor till oss.

– Vad ska hända med oss? Inte kan de väl skicka tillbaka oss till Turkiet…?

Vi är tysta, trots att vi vet svaren.

En grekisk kravallpolis närmar sig flyktingarna. Han blåser i en visselpipa och får dem att skingras.

Som journalist bevakade jag den arabiska våren för fem år sedan. Jag såg hur drömmen om frihet föddes i Kairo och Damaskus. Såg hur den krossades, såg krigen och flyktingvågorna som följde.

Jag står kvar en stund framför taggtråden. Det här är inte slutet.