’VI LETADE FRISK LUFT’
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-07-04
Björn, 22, satt fast i gruvan: ”Framför mig såg jag ett vitt rökmoln”
MALMBERGET. Björn Falldal, 22, skulle just sluta för dagen.
Då kände han en stickig lukt.
Sekunden senare slog arbetsledaren larm:
– Det brinner i gruvan – och ni kommer inte ut!
Han tittade ut från rastrummet, men såg nästan ingenting.
– Framför mig hade jag ett enda vitt tjockt moln av rök.
Ändå visste han direkt vad som gällde - att ta skydd för att inte kvävas. Arbetsledaren samlade Björn och de sex andra männen i räddningskammaren, ett fem kvadratmeter stort utrymme.
– Jag tänkte inte, jag bara följde med som i koma, säger Björn Falldal.
Därinne samlades gruppen.
De var åtta män med olika bakgrund och åldrar. Men alla hade varit med förr. De var lugna och samlade, visade inga tecken på oro.
I kontakt med marken
De visste att bilen som fattat eld inte kunde brinna hur länge som helst. Och att elden skulle få svårt att sprida sig.
De andades syrgas ur behållare. Problemet var värmen.
– Det var ordentligt svettigt, säger Björn Falldal.
Hela tiden stod gruppen i kontakt med räddningsledningen uppe på marken.
– De berättade hur arbetet med branden gick. Det kändes tryggt, säger gruvarbetaren Göran Skarpsvärd, 56.
Räddningstjänsten lät elden brinna ut på en halvtimme.
– Det var röken som var problemet, säger räddningsledaren Sigmund Matti.
Tiden gick och männen visste att luften i räddningskameran bara skulle räcka ett visst antal timmar.
De försökte förgäves öppna fläktar till gruvorten utanför kammaren. Men då kom ny röklukt in.
– Vi fortsatte att leta. Vi tänkte att det måste finnas friskluft någonstans.
Etttusentvåhundrafemtio meter upp, i ett hus några mil utanför Malmberget, satt Ylva Karlström, 45, sambo till en av männen. Utom sig av oro.
Klockan sju på kvällen hade hon fått beskedet.
– Det här är skräcken. Det går inte att föreställa, säger hon.
En evighet
Hon försökte genast ringa sambon. Men telefonen fungerade inte och informationen var knapp.
Varje minut kändes som en evighet.
Till slut hittade männen en fläkt med luft som var fri från rök. Efter tre timmar kunde de gå ut i huvudnivån - de var räddade.
Ännu ett tag hade räddningsstyrkan svårt att ta sig ner genom röken. För att få tiden att gå berättade männen gamla gruvhistorier. Och talade om hur de längtade efter tobak.
”Jag grät”
Räddningen kom vid tiotiden på kvällen.
– Vad jag tänkte? Att en till dag på jobbet var slut, säger Björn Falldal.
– Fast det var tur att räddningskammaren fanns. Annars hade man hittat åtta döda norrlänningar därnere.
Inte heller Roger Karlsson,49, som jobbat i gruvan i 30 år tyckte gårdagen var särskilt märklig:
– Jag har varit med om värre.
Ylva Karlström hade inte orkat vänta hemma utan åkte själv till gruvan. Där satt hon i två timmar. Till slut kom beskedet.
Håller inte med
– Jag grät. Det var så skönt att höra hans röst igen när han ringde och berättade att allt var okej.
Männen fördes till hälsokontroll, men ingen visade några tecken på rökskada.
– Gruvchefen har skött det här exemplariskt, säger skyddsombudet Thomas Strömberg.
Ylva Karlström håller inte med.
– Jag tycker det var dåligt att ingen från gruvan hörde av sig. Jag fick reda på det genom min sambos mamma.
Blir tuff dag
Björn Falldal ringde genast farfar, som själv jobbat i gruvan och varit orolig hela kvällen. Sedan väntade mormor med ärtsoppa, berättar han när Aftonbladet träffar honom utanför gruvan i natt.
Långt borta, på andra sidan dalen, målar den första morgonsolen fjället Dundret rött.
I dag ska han och de andra männen ner i gruvan igen.
För Ylva Karlström har all oro inte släppt. Hon önskar att sambon inte åkte ner.
– Samtidigt är det detta vi lever av och livet måste fortsätta. Det blir en tuff dag i morgon.