Därför är fred i Ukraina fortfarande långt borta
Fredskonferensen i helgen ändrar inte läget
Under pompa och ståt har över 100 länder precis avslutat en fredskonferens om Ukraina.
Men freden har inte kommit en millimeter närmare.
Det finns minst fyra skäl till det.
Låt oss stöka över det uppenbara.
Juridiskt och folkrättsligt är saken solklar: Man ändrar inte staters gränser med våld, punkt slut.
Sen kan Putin och hans papegojor tjafsa om Nato, Majdan och vad James Baker egentligen sa till Michail Gorbatjov 1990 tills korna kommer hem.
Ett rimligt slut på kriget i Ukraina skulle därför löpa längs de linjer som president Zelenskyj ritat upp:
Att Ryssland lämnar alla ockuperade territorier, betalar skadestånd, åtalar krigsförbrytare och lämnar tillbaka alla ukrainare som förts bort.
Tyvärr är verkligheten inte lika renrakad.
USA, som förr nedsättande brukade beskrivas som ”världspolis”, har låst in sig på stationen. Busarna har biffat på sig och batongen kroknat. Att gripa boven i Kreml är alltså inte möjligt, och den luggslitna konstapeln tänker inte försöka. Hans bästa plan är att slussa kaffekassan till en grannsamverkan mot brott som får stå emot skurkarna bäst den kan.
Vi vet att Ukraina-kriget kommer att sluta med förhandlingar.
Andra utkomster är möjliga, men osannolika. Det gäller både total rysk seger eller en rysk statskollaps som får Putins styrkor att smälta samman och rinna ut ur Ukraina som regndropparna från en vindruta.
Därför borde helgens fredskonferens i Schweiz ha varit ett steg i rätt riktning.
Men förhandlingar kräver som allra minst två parter – och Ryssland var inte där.
Därför handlade konferensen inte om att skapa fred i egentlig mening, utan om att trumma upp stöd för Ukrainas väg dit.
Det gick sådär, men å andra sidan spelade det inte heller så stor roll.
Det finns minst fyra skäl till att freden fortfarande är mycket långt borta.
1. Helt motstridiga krav
President Zelenskyjs tiopunktsplan för fred bygger på att Ryssland drar sig tillbaka till 1991 års gränser. Det innebär att lämna inte bara ockuperade östra och södra Ukraina, utan även Krim-halvön. Det är ur ryskt perspektiv helt otänkbart.
Det gäller även de ukrainska kraven att ryska krigsförbrytare ska ställas inför rätta och att Ryssland ska betala för krigets skador.
Putin å sin sida fyrade i fredags av sina egna krav för fred:
Att Ryssland får behålla alla erövringar som gjorts hittills – och mer därtill. Ryssland kräver att få alla de län som Putin annekterat utan att kontrollera i sin helhet: Donetsk, Luhansk, Cherson och Zaporizjzja.
”Bluff”, ”propaganda” och ”diktatorsfred” kontrade ledarna för Storbritannien, Italien och Tyskland.
Putin kräver också att Ukraina inte söker Nato-medlemskap, vilket står uppenbart i strid med Ukrainas behov av garantier för sin framtida säkerhet. Det är svårt att se hur sådana skulle bli tillräckligt avskräckande utanför Nato.
2. Båda sidor hoppas fortfarande vinna
För att fredsförhandlingar ska komma igång måste minst en part bli pessimistisk om framtiden, och övertygas om att det bara kommer att gå sämre om kriget fortsätter.
Där är vi inte än.
Länder som Sverige måste därför göra mer för att förändra Putins kalkyl, om man menar allvar med att stå bakom Ukrainas krigsmål.
3. Ingen internationell enighet
82 länder och organisationer skrev efter helgens fredsmöte i Schweiz på en deklaration till stöd för Ukrainas territoriella integritet. EU slöt mangrant upp.
Men viktiga länder som Saudiarabien, Indien, Sydafrika, Thailand, Indonesien, Mexiko, Förenade Arabemiraten och Brasilien gjorde det inte.
Av världens 10 folkrikaste länder var det bara ett – USA – som skrev på.
Kina var inte ens där.
4. Kina vill inte
Finns det någon som kan tvinga Vladimir Putin till förhandlingsbordet så är det Xi Jinping.
Men han har ingen större lust.
Kina skulle visserligen ha en del att vinna på ett eldupphör, påpekar Alexander Gabuev i Foreign Affairs:
- Prestige som fredsmäklare runt om i världen, särskilt i det globala syd.
- Mildrad kritik från väst för stödet till Putin.
- Eftersom ett eldupphör inte skulle lösa krigets orsaker skulle dessutom sanktionerna mot Ryssland bestå, och därmed Rysslands beroende av Kina.
- Av samma anledning skulle USA inte kunna skifta resurser från Europa till Ostasien.
Kina har dock ingen anledning att jäkta.
Kriget suger resurser ur både västländerna och Ukraina samtidigt som det låser in Ryssland i en beroendeställning gentemot Kina, utan att det kostar Kina någonting.
Därför passar det Xi Jinping utmärkt att fortsätta utmåla väst som krigshetsare och framställa sig själv som fredsmäklare, utan att faktiskt sätta något bakom orden.