Uppdaterad 2024-04-08 | Publicerad 2024-04-01
När Ester var 14 år hittades hennes mamma Lena mördad bara några hundra meter från deras hem.
Sitt unga vuxenliv har hon fått hantera utan en mamma vid sin sida.
Ester är ett av 658 barn vars mamma dödats av en man hon en gång älskade och det här är hennes historia.
Ester slår ett nummer på sin telefon.
”Mamma” står det.
Samtalet går direkt till röstbrevlådan och där är den, Lenas röst, som säger att hon inte kan svara just nu.
Trots att det snart gått sex år sedan Lena mördades betalar Esters pappa Ulf fortfarande telefonräkningen så att Ester och hennes syskon ska kunna höra mammas röst när saknaden blir för stark.
– I början ville jag inte leva i en värld utan mamma. Men i dag känner jag mig stark i mig själv, jag ligger inte och gråter varje kväll, mamma är inte i mina tankar hela tiden. På gott och ont har jag tagit mig till en plats där jag ibland kan ha svårt att minnas hennes röst. Men ibland vill jag höra den, då ringer jag hennes nummer och bara lyssnar, säger Ester.
Ester är 20 år i dag. Hon är väldigt lik de bilder av hennes mamma som under den ovanligt varma månaden maj år 2018 prydde varenda löpsedel.
– Jag kan känna igen mig mycket i henne även på andra sätt. I hennes önskan att bli älskad, i hennes enorma pannben, att hon stod upp mot saker som var fel. Jag är stolt över vem jag är och jag tror mamma hade varit det med.
Det starka pannbenet har Ester behövt sedan hennes mamma togs ifrån henne. För åren som följde efter mammans död blev svåra, med många rättsliga turer, tidningsartiklar och ett självmord.
Allting började den 14 maj 2018. 14-åriga Ester, hennes pappa och syskon, skulle hem till Lena för att hålla sitt eget, privata familjefirande av Esters lillebror som fyllde år den dagen.
Men de förstod genast att något var fel.
Ytterdörren till Lenas vita radhus stod på glänt.
Inne på köksbordet låg halvinslagna födelsedagspresenter.
Och uppe på övervåningen sov Esters yngsta bror.
– Mamma skulle aldrig lämna ytterdörren öppen, särskilt inte när hon hade någon av oss hemma hos sig. Jag minns att jag fick en dålig magkänsla direkt, säger Ester.
Lena anmäldes försvunnen och sedan följde en vidrig väntan.
14-åriga Ester kunde inte sluta tänka på att hennes mamma kanske låg där ute någonstans, skadad och kall.
– Jag vägrade tänka på att hon kunde vara död, men jag visste samtidigt att hon inte hade lämnat oss frivilligt, det skulle aldrig hända.
Under åren 2000–2023 har 358 kvinnor mördats. De har tillsammans efterlämnat 658 barn – 326 av dem var minderåriga.
För 354 av dem är verkligheten att mördaren var deras egen pappa.
Ester har sin pappa Ulf kvar. Han har förutom att vara pappa även blivit Esters bästa vän.
– När jag fick min mens tog pappa med mig till affären och så köpte vi alla tamponger och bindor vi hittade, ingen av oss hade någon aning om vad vi gjorde.
Ulf har blivit både en pappa och en mamma för Ester och hennes två bröder. Han svarar tålmodigt på alla frågor om hur han och Lena träffades när de volontärjobbade i Indien. Och på alla tuffa frågor, som varför han och Lena skilde sig när barnen var små.
– Jag tänker på alla de barn som inte har en pappa när något sådant här händer. För jag vet inte vad jag hade gjort utan pappa, jag känner det på ett så extremt och djupt sätt. Jag vet inte om jag hade levt.
Mycket är en dimma kring den här tiden, säger Ester. Men ögonblicket då hon förstod att hennes mamma var död har hon ett glasklart minne av.
– Vår poliskontakt ringde oss. ”Läs ingenting på nätet, vi är på väg”, sa de. Jag minns när vi fick beskedet, jag bara skrek: Mamma är död, hon lever inte längre, säger Ester.
Till slut riktades misstankarna mot en man som Lena hade haft ett stormigt och hemligt förhållande med. Han häktades och när det blev dags för rättegång var Ester, nu 15 år, bestämd.
Hon skulle vara med.
Hon ville veta allt.
Och så ville hon se mammans mördare, en man som bott granne med Ester och hennes familj hela hennes liv, i ögonen.
– Jag ville att han skulle vika bort med blicken först. Jag kände att han hade tagit så mycket från mig att han inte skulle vinna det här också, säger Ester.
Hon vann den kampen, men det var tuffare än hon trott att sitta i rättssalen och lyssna på intima detaljer om sin mamma. Att få höra att Lena dolt för familjen att hon blivit slagen tidigare av mannen som mördade henne, att mamman suttit i duschen och gråtit så att barnen inte skulle se hur hon mådde.
– Det var som att det inte var min mamma de pratade om där på rättegången. De målade upp en bild som inte var den jag hade. Det blev samtidigt en process att lära känna min mamma ännu bättre, även om det var genom information som hon nog inte velat att vi skulle ha.
Det mest smärtsamma för Ester var att höra om det tidigare våldet, om kontrollen och stalkningen som mannen utsatt hennes mamma för.
Under sorgearbetet, som Ester säger fortfarande pågår, har en del av henne känt ilska mot mamman.
– Varför lät hon det gå så långt? Han skadade henne, varför stannade hon? Och så känner jag en sådan sorg att han fick sådan makt över henne att fick kontroll över henne. Hon var egentligen så stark. Jag minns när hon började bråka med en stor man inne i en mataffär som sagt rasistiska saker. Hon var 160 centimeter lång men hon backade inte.
Sista gången Ester såg sin mamma Lena i liv är också hennes ljusaste minne av mamman.
Det var inte alls självklart att det skulle bli så. För när Ester blev tonåring försämrades hennes och mammans relation. Det var bråk och tjafs om allt möjligt.
Så mycket att Ester det sista året valde att bo hos sin pappa istället.
– Jag var tonåring och hade mina åsikter och hon ville ha saker på ett speciellt sätt. När man ser tillbaka så var det bara små och så onödiga bråk, säger Ester.
Men det var bara 500 meter mellan pappans och mammans hus i det lugna villaområdet i Örebro så pannkakssöndagarna hos mamma blev ändå av som vanligt, jularna firades tillsammans och även Esters och hennes syskons födelsedagar.
Dagen för det ljusaste minnet var två dagar innan Lena försvann, under just ett sådant släktkalas för Esters lillebror.
– Vi hade bråkat och skrikit på varandra så mycket. Men den här dagen, när hon kommer in, så möts våra blickar över rummet. Vi säger ingenting, vi går bara fram och kramar varandra. Vi sa ”jag älskar dig” utan ord. Ingen av oss kunde ju såklart veta att det var sista gången vi skulle ses men jag är så glad att den sista gången blev så. Det är min favoritstund med henne.
När tingsrätten väl meddelade sin dom friades mannen.
Målet bestod mest av indicier så Ester och hennes familj var förberedda på utgången, men inte desto mindre besvikna.
När fallet senare togs upp i hovrätten fanns mer bevisning och mannen dömdes till 18 års fängelse.
Ester och hennes familj hade samlats för att ta emot beskedet tillsammans.
Lättnaden var stor när de fick höra domslutet – domen blev en upprättelse för Lena kände de.
Men det hann knappt gå en kvart innan telefonen ringde.
– Det var vår poliskontakt som berättade att mammas mördare hade hittats död, han hade tagit sitt liv efter att domen föll. Jag kände mig tom, all lycka jag känt försvann. Mina tankar gick direkt till hans barn. Han valde den fega vägen och lät ännu fler barn lida för det han hade gjort.
Mannens död har även tillintetgjort alla förhoppningar Ester hade om att kanske någon gång få ett svar på varför.
– Mammas mördare nekade in i döden och jag önskar så att han istället hade gett mig en förklaring till varför. Varför dödade han min mamma? Vad var meningen med allt det här?
De många rättsliga turerna i Lenas fall gjorde att det dröjde länge innan Ester kunde börja bearbeta sorgen efter mamman. Begravningen dröjde ett halvår. Från det att Lena försvann till det att målet avslutats i hovrätten hann tre år passera.
– Jag vet att det snart gått sex år sedan mamma dog men det känns som ett år. Samtidigt är det som att omgivningen förväntar sig att jag ska ha gått vidare, men det har jag inte riktigt hunnit göra.
Och Ester fick aldrig säga adjö till sin mamma på bårhuset, hon var för illa däran av sina skador.
– Jag fick istället se en bild på mammas kläder. De var dränkta i blod. Samtidigt var det ett slags avslut att i alla fall få se dem, och att se att hon dog i kläder som var så mycket hon. Hennes gröna skjorta och gröna kofta, den där beigea kjolen och hennes rosa tofflor.
Lena var en pastor som älskade friluftsliv och att tävla. Hon hade fler vänner än Ester kan räkna och ägnade sig åt geocaching när hon hade tid över. Och hon var mamma till två pojkar och en flicka.
– Jag vill att alla där ute ska veta att min mamma var just det, en älskad mamma. Och en syster, dotter och vän. När en man gör så här mot en kvinna är det långt många fler än hon som drabbas. Vi är massa människor som är kvar och som fått henne bortsliten från oss.
Lena dödades med 17 slag. Hennes död var våldsam. Det kan låta konstigt att sättet Lena dog på ändå är något som Ester kan finna styrka i.
– Det är för att jag vet att under hennes sista stund i livet kämpade hon som in i helvete. Det gör mig faktiskt stolt. Hon gav inte upp. Hon ville leva. Hon skrek och gjorde motstånd precis som hon hade gjort i hela sitt liv.
