Här bor de som enligt politikerna inte finns: ”Kontroversiellt”

Omid, 24, är en av 48 som sover på det fullbelagda limboboendet i ett industriområde i Stockholmstrakten. Här finns de som är kvar i Sverige, fast de inte får.

Ett industriområde någonstans i Stockholmstrakten.

Här finns korridorer med 48 bäddar för dem som enligt makthavarna inte existerar.

– Man erkänner ju inte limbo som begrepp, säger James Andersson, som ger ”limbofolket” en fristad.

Polisen har varit här någon enstaka gång och hört sig för.

Men oftast får de vara ifred.

Snön yr utanför det gamla vandrarhemmet där man sedan några år kan ge tak över huvudet för människorna som inte finns.

Inte officiellt.

– Sist vi träffade Migrationsverket så säger de att limbo finns inte. Antingen har du rätt att stanna, eller så ska du åka, säger James Andersson, från organisationen Soulidarity and Human Rights, som driver boendet.

Här träffar vi i alla fall högst verkliga, existerande människor.

Som 24-årige Omid, ursprung i Afghanistan, en brottartalang. Han har pyntat det kala rummet med glänsande medaljer och pokaler från turneringar och matcher.

Fast i det svenska asyllotteriet är han långt ifrån en vinnare.

Åtta år i Sverige, åtta avslag från Migrationsverket. Omid har bestämt sig. Han ska försöka ta sig någon annanstans, kanske Paris.

– Jag väntar till våren. Det blir bättre där. Om du bara beter dig ok och schysst så kan du få en chans.

På boendet i industriområdet finns 48 bäddar för de som lever utanför samhället.

”Man pratar mycket om att strama åt. Men att försvåra för människor gör ju inte att de försvinner. Vi behöver snarare lösningar för dem som är i limbo”, säger James Andersson, som driver boendet för unga papperslösa.

Människorna här lever i limbo – de får inte stanna i Sverige, men kan inte heller utvisas.

De har alla fått avslag på sina asylansökningar. Men av olika skäl är de ändå kvar här, till exempel för att deras länder inte tar emot dem. Många saknar pass. En del finns inte i några register överhuvudtaget. Utredningarna av de fallen kan pågå i åratal och ändå leda ut i intet.

– I beslutet står det att de ska lämna landet och att det visst finns flyg från Sverige till exempelvis Kabul. Det är alltså upp till dig, även om det inte går att åka!

– På det sättet erkänner man inte att de i själva verket stannar kvar här, säger Torbjörn Sander, som arbetar med flyktingar för Röda korset, som också är med och finansierar boendet.

Många lider av psykisk ohälsa

I köksutrymmet finns ris, bröd och pasta, i varje rum två sängar. Men många behöver också annan hjälp. Det handlar om psykisk ohälsa, även självmordsförsök. Personalen får ha svåra samtal.

Ofta söker limbofallen sig hit på sin 18-årsdag. Innan dess har kommunen ansvaret.

Limbofolket tvingas sen leva helt utanför samhället.

Utan tillstånd att arbeta eller försörja sig. Utan bidrag eller bostad. En del försöker, som Omid, ta sig ut i Europa. Men många blir tillbakaskickade till Sverige, mot sin vilja.

De landar åter på Arlanda. Blir inlåsta på Migrationsverkets förvar några månader. Eller hamnar under uppsikt, stämplar in på polisstationen några gånger i veckan.

De flesta släpps bara och får gå.

Ut i ingemanslandet.

Då myndigheterna inte erkänner limbofall, är det knepigt att hitta siffror.

Förmodligen är de tusentals. Och de blir fler, med hårdare bedömningar från Migrationsverket.

Boendet kan hjälpa en bråkdel – men även denna nödlösning kan försvinna. Det saknas nu 580 000 kronor för att kunna rädda kvar boendet efter oktober.

– Nu är det alltid akut med pengar, varje månad går jag minus, säger James Andersson.

Att samla in pengar till den här gruppen har nämligen blivit känsligt.

Inte ens inom civilsamhället pratar man högt om limbofall. Man säger hellre ”unga i hemlöshet” i stället.

Allt mer tabu att hjälpa

Tidigare fanns mer resurser. Limboboendet kunde anställa terapeuter, ha gruppverksamhet. Betala ut löner.

Men något har förändrats.

– Nu är det svårt att få folk att engagera sig ideellt också för de här grupperna. Det är svårt att hitta personal. Det är inte samma som när jag kom in i det här 2019, säger James Andersson.

Flera källor inom frivilligorganisationerna bekräftar bilden. Stämningen har förändrats kring dessa flyktingfall. En företrädare från en flyktingförening berättar anonymt:

– Det började runt sex månader innan valet. Vi märkte att civilsamhället verkade tröttna. Det har blivit kontroversiellt att hjälpa papperslösa, man pratar inte om vissa saker längre.

Regeringens utlovade “paradigmskifte” i migrationspolitiken handlar än så länge mycket om utredningar och förslag i sin linda.

Men i själva verket är det nya flyktingparadigmet redan här för länge sen, menar personer inom flera etablerade hjälporganisationer. Både beslutsfattare och aktivister anpassar sig redan till en ny, kommande verklighet.

Hot efter kritiken

Enligt källor har det ideella flyktingstödet riktats mot ukrainarna, medan andra grupper hamnat i skymundan. Bidragsgivare vill inte längre skylta med att de hjälper papperslösa. Allmänheten vänder bort blicken.

Det är allt svårare att få vanliga svenskar att engagera sig för till exempel ensamkommande.

– Det hände jättemycket under valet. Den högerdrivna politiken tog sig in i vissa kyrkor och föreningar också, säger en person som arbetar ideellt med gruppen.

Rädslan för att bli av med bidrag kan också spela in.

När Civil right defenders kritiserade Tidöavtalet för att bryta mot mänskliga rättigheter menade SD-toppar som Björn Söder och Martin Kinnunen att den “oseriösa” organisationen inte borde få statliga medel.

James Andersson på limboboendet menar att det kan finnas en risk för att folk blir försiktiga med hur de uttrycker sig offentligt.

– Det finns ett beroende. Om staten som står för de stora bidragen säger att vi inte ska hjälpa den här eller den där gruppen, då kommer det ju påverka, säger han.

Rädda för angivare

– När vi drog igång så frågade många om man fick lov att göra det vi gör. Och än så länge så är det inte förbjudet. Men det finns heller inte så mycket dedikerade resurser, från stat och myndigheter. Där kommer det nog bli svårare. Det har ju redan börjat.

Att personal i vården och skolan kan bli anmälningspliktiga när de träffar papperslösa, har redan skapat rädsla, tror Torbjörn Sander på Röda korset.

– Man driver verkligen in personer i det här parallellsamhället som man varnar för. Genom att inte låta limbopersoner jobba, få tak över huvudet. Det är jättemycket man får sitta och förklara för dem, som att du har rätt till vård. De är rädda för att nån ska ringa till polisen på sjukhuset, säger han.

Några unga killar knappar in portkoden och hejar tyst när de kliver in på boendet. Det är konstant fullbelagt. Kön hit är lång, boendet tvingas prioritera dem som annars sover utomhus i skogen.

Från början var de flesta ensamkommande unga från Afghanistan. Nu hamnar alla möjliga i limbo – marockaner, somalier, kvinnor, gamlingar…

Men vad händer med dem som i åratal känner sig jagade, som lever i ständig ovisshet? Som inte ens existerar här, i myndigheternas ögon?

James Andersson tror att vi kommer få se allt fler nedbrutna, desperata personer. Som hamnar i händerna på organiserade brottsligheten. Eller ger upp och skadar sig själva - eller andra.

– Vi skriver in dem, förklarar att det här är egentligen inget boende, det är tak över huvudet i en vecka. Och vi vet inte hur länge vi finns kvar.