Staffan Lindberg: Kryssningsrobotar räcker inte, Putin

Staffan Lindberg

Kryssningsrobotar och flygbomber räcker inte hela vägen.

Om Ryssland ska utmana USA som supermakt krävs diplomatiskt fingertoppskänsla och mödosamt alliansbyggande.

Har Putin vad som krävs?

Trots att de ryska bombanfallen i Syrien inte ens har pågått i en månad har de redan hunnit skaka om världen.

Ryssland angriper IS-jihadister och övriga rebeller med en kraft som fått resten av världen att häpna. Maktbalansen i det fyra år långa kriget har kastats om till president Bashar al-Assads fördel.

Medan USA har saknat en tydlig linje i Syrien och president Obama har framstått som handlingsförlamad när den syriska regimen gång på gång överträtt den röda linje han ritat upp har Rysslands president Vladimir Putin visat prov på motsatsen.

Handlingskraft.

Det har gett eko långt utanför Syriens gränser. Fram träder bilden av en ledare som vågar. Och som kan.

Det har gått så långt att även amerikanska militära befälhavare uppges vara imponerade och framstående analytiker talar om att eran av västlig dominans är över.

Men även om det är tydligt att Ryssland nu utmanar USA:s ställning på allvar är det på tok för tidigt att kasta den amerikanska världsordningen på historiens soptipp och rikta blickarna mot Moskva.

Att vara supermakt handlar nämligen om mer än att skramla med vapen och kasta sig in i krig.

Framför allt krävs det vänner.

Bomberna i Syrien har gett Putin beundrare i såväl fattiga som rika länder. Indiens premiärminister twittrar uppskattande och både USA-kritisk vänster och EU-hatande högerextremister applåderar här i väst.

Men bomberna, som dödar civila i Syrien, skapar också fiender. Den syriska regimen har använt brutalt våld mot sin egen befolkning och är avskydd i stora delar av arabvärlden. Att Putin strider på Assadregimens sida vinner få hjärtan i Kairo och Amman.

Och är det något Ryssland behöver för att på allvar kunna utmana USA är det just vänner. USA har i dag lojala allierade i varje viktigt hörn i världen. Sydkorea, Japan, Filippinerna, Thailand, Israel, Saudiarabien, Egypten, Colombia...

För att inte nämna Natoländerna.

Putins krets av nära allierade begränsar sig, förutom regimen i Syrien, i huvudsak till en handfull korrupta, forna Sovjetrepubliker.

Att kasta sig in i krig är enkelt. Att vinna freden på egna villkor är svårare.

Kriget i östra Ukraina var inledningsvis en stor framgång, när Krimhalvön förenades med Ryssland. Därefter har det fastfrusna konflikten allt mer utvecklats till en mardröm och återvändsgränd för Putin, medan sanktionerna mot den ryska ekonomin har dragits åt.

Inte heller i Syrien finns några enkla vägar ut för Ryssland.

En supermakt måste använda diplomtatisk fingertoppskänsla och ständigt väga strategiska intressen mot varandra. En supermakt måste lägga möda på att bygga långsiktiga, hållbara allianser.

En supermakt måste, enkelt uttryckt, spela det säkerhetspolitiska spelet fullt ut.

Har Putin vad som krävs?