Ett vackert, ödmjukt, hoppfullt farväl av Christian Falk

Publicerad 2014-07-26

När jag fick frågan om att recensera sommar i P1 gavs mig några veckor att välja på. När jag såg Christian Falks namn gnistra till den 26/7 valde jag utan tvekan vecka 30. Att han var dödligt sjuk hade jag ingen aning om då. Jag visste bara att han som en nyckelperson inom svensk musik, punkpionjär, förgrundsgestalt i den musikaliska revolution som kom att starta den moderna svenska dansmusikvågen i början av 90-talet, ofta fångat mitt intresse och att han givet skulle spela sommarens bästa musik.

Christian Falks röst är svag av sjukdomen, det är inget han hymlar med. Tvärtom, redan inledningsvis berättar han att hans tid på jorden snart är slut. Osentimentalt. Utan ångest. Han får mig verkligen att tro att man kan förlikas med det stora slutet. Han drar i gång sitt sommar med Frank Zappa, Christian Falks husgud som också bara blev 52 år.

Det känns att Christian Falks 90 minuter i radio är viktiga för honom. Han behöver en sammanfattning, en avrundning, ett avslut. Han vill förklara varför han blev som han blev. Varför hans liv alltid varit en kamp. Han är övertygad om att de första åren i en människas liv är avgörande för hur resten blir. Första kvarten får vi därför höra om hur Christian Falks mamma blev gravid med en fransk konstnär i Paris när hon provade på modellivet i Paris. Christian Falk föds och dumpas hos morföräldrarna. Mamman åker tillbaka till Paris och det goda livet som inte blir så gott utan alkoholiserat och mörkt. Hon återkommer bara fragmentariskt under hans barndom. Christian Falk är istället totalt utelämnad till sin alkoholiserade morfar och sin medberoende mormor.

Det är här musiken kommer in som en räddare i nöden. Det är i musiken som Christian Falk hittar glädje och närvaro. En alkisunge som blev proggunge som blev bluesunge som blev jazzunge som han säger själv. Han älskar verkligen musik, all sorts musik, alla genrer. Han ger oss fragment ur hela sin fantastiska musikaliska resa. Euoforin på scen med Imperiet. Som producent till Robyn. Arbetet med den trefaldigt Grammisbelönade soloskivan "Quel Bordel”.

Han passar också på att ge en ordentlig känga till vårt samhälles förakt för svaga och sjuka, till vårt totalhaverade sociala skyddsnät och till psykvårdens misslyckande med att att möta unga i nöd. Han berättar om när 24-årige sonen William tog sitt liv efter att ha besökt psyket en gång och åkt hem med en ask tabletter. Det gör så ont när han berättar det. Han bekräftar tesen att man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Det skyddsnät som däremot har fungerat är det rent privata. Vänner, familj, har visat honom gränslös kärlek. ”Avslitna nervtrådar har hittat varandra igen.”

Jag är så tacksam över att Christan Falk valde att låta oss alla ta ett sådant vackert, ödmjukt, hoppfullt farväl av honom idag.