– Jag vill behålla de fina minnena

Kenan Habul

Svenska Lovisa Nordin Pedersen om kampen med att återgå till ett normalt liv

TROMSØ. Ali Esbati är inte den ­ende svensken som var på ­Utøya.

17-åriga Lovisa Nordin Pedersen fick simma för sitt liv.

– Jag kämpar för att behålla de vackra minnena från Utøya. De får han inte ta ifrån mig, ­säger hon.

Från sitt radhus i utkanten av Tromsø ser familjen Nordin ­Pedersen ut över sundet och de snöklädda bergen.

Vi sitter på balkongen. Solen skiner, trots att klockan närmar sig nio på kvällen. Sirenen från ett kryssningsfartyg på väg norrut skär genom tystnaden.

Lovisa Nordin Pedersen, 17, ber om ursäkt för att hon ibland har svårt att uttrycka sig på svenska. Familjen flyttade till Nordnorge från Luleå när hon var ett år gammal. Hon talar ­sakta och tänker noga innan hon ­svarar.

– Det har påverkat mig mycket. Jag har svårt att få tankar och känslor i vettiga ord, säger Lovisa­ Nordin Pedersen.

När de första skotten avlossades trodde hon att någon skämtade. Det lät som en softairgun.

– Dålig stil att hålla på och ­skoja på det sättet, var min första reaktion. Vi hade precis avslutat ett möte om bomben i Oslo och många var oroliga för sina ­föräldrar, säger Lovisa Nordin Pedersen.

Plötsligt ropade någon ”spring”. Någon annan skrek ­”alla från Troms stannar här”. Hon rusade ut fast besluten att undvika tältrepen som hon hade snubblat över flera gånger tidigare under veckan. Hon hörde en ­kille skrika ”jag har blivit skjuten i ryggen”.

Hennes bästis och flera andra tjejer från Troms AUF var också nere vid ­vattnet. Hela tiden hördes skott.

”Simmade över”

Hon ville inte ­gömma sig. Den som gömmer sig blir alltid hittad, tänkte hon. Det har hon sett i skräckfilmer.

Lovisa Nordin Pedersen såg ut över Tyrifjorden. ”Jo, så långt klarar jag att simma”, tänkte hon.

Hon peppade de andra, ville få dem i vattnet, sa att man kunde flyta på rygg. Hon peppade sig själv att inte tänka på vattenmonster.

– Jag tror att det finns troll i ­vatten där man inte kan se ­botten, säger hon med ett leende.

Det sista hon gjorde var att ringa sin far. Han och modern var på semester i Luleå. Hon minns bara att pappan inte fattade vad hon försökte säga.

– Vi simmar över, sa jag och la på.

Hon krånglade sig ut ur sina tajta jeans och hoppade i vattnet från Utøyas sydspets.

Samtidigt i Luleå försökte ­hennes far och mor förstå innebörden av det hysteriska sam­talet från dottern. De hade hört talas om bomben i Oslo, men trodde att hon var trygg på ön.

Hennes pappa, Christer Pedersen, journalist på dagstidningen Tromsø, började ringa runt. Men han fick inga klara ­besked. Det var fortfarande strax före klockan 18 på ­fredagskvällen. Förvirringen var total.

– Jag googlade avståndet ­mellan ön och fastlandet. 671 ­meter fick jag det till, säger han.

– 671 meter. Hon är duktig på att simma. Det klarar hon. Det höll vi fast vid, säger hennes mamma Annalena Nordin Pedersen.

Klockan 18.23 skickar Lovisa ett sms till pappan:

”Det var en man som sköt och sprängde på Utøya. Vi simmade över sundet, är tillsammans med Katarina, är oskadd, men kan inte ringa. ­Älskar er, Lovisa”.

Varit ett tufft år

Breivik sköt mot henne när hon var i vattnet, men ­Lovisa Nordin Pedersen såg honom ­aldrig. Tidigare i år tittade hon på hans vittnesmål som visades på tv-skärmar i Tromsø tingsrätt. Hans röst var inte läskig. Hon slogs av hur vanlig han verkade, mannen som mördade tio av ­hennes kompisar.

– Jag känner ingenting när jag ser honom, säger hon.

Det har varit ett tufft år. Hon har inte orkat göra saker, ­betygen rasade, hon kunde brusa upp för minsta sak. Men banden med vännerna som har varit på ön har blivit starkare. De pratar öppet om allting, på ett sätt som de inte har kunnat tidigare.

Föräldrarna har också betytt mycket.

– Bilden av dem förändrades när jag såg hur de sörjde och hade det tungt. Jag ser dem inte som servicepersoner längre.

När sommarlovet kom ­började hon må bättre. Midnattssol, blå himmel, att hänga med kom­pisarna. Allting känns mycket skönare nu, säger hon.

”Jag har blivit starkare”

Hon har också börjat planera för framtiden. När hon avslutar teaterlinjen på gymnasiet kanske hon flyttar till England eller Sydnorge och fortsätter utbilda sig till skådis.

– Jag har blivit starkare. Om jag har klarat att fly från Breivik ­klarar jag nästan vad som helst.

Hon ser fram emot resan till Utøya på årsdagen. Hon var tillbaka där i augusti i fjol. Hon återsåg stugan där AUF-shoppen låg. Killen hon jobbade med där dog. Hon och de andra överlevarna badade och mindes vännerna som dödades. Solen sken den ­dagen.

– Jag blev lugn i själen. Jag hoppas att det blir likadant nu också. Jag vill att de fina minnena ska väga mer än de onda minnena.

Läs mer om terrordådet i Norge