Hölls som fånge i 9 år
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-06
Polisen misstänker: 58-åringen spärrade in sin ms-sjuka sambo
EKSJÖ/STOCKHOLM. I november såg en anställd vid campingen hur 58-åringen slog sin ms-sjuka sambo med en krycka.
Men historien är mycket värre än så.
I går häktades mannen – misstänkt för att ha misshandlat kvinnan systematiskt och hållit henne inspärrad i den lilla stugan i nio år.
Båda är 58 år gamla. Hon är svårt sjuk i ms sedan tjugoårsåldern – han är handikappad för livet efter en trafikolycka i barndomen.
De träffades under en vistelse på en psykklinik i Västervik under nittiotalet, enligt bekanta. Kvinnan var frånskild och hennes nervsjukdom blev bara värre.
Kyrkan räddningen
Kyrkan tycktes bli deras räddning. 1999 togs de omhand av pingströrelsen på den lilla orten utanför Eksjö och inhystes i den spartanska stugan intill församlingsledarens vandrarhem.
Där misstänks sambon ha hållit henne inspärrad och utsatt henne för systematisk misshandel och regelbundna hot.
I går häktades han i Eksjö tingsrätt, på sannolika skäl misstänkt för grov kvinnofridskränkning och olaga frihetsberövande.
Klockan 14 linkade den långhårige, glasögonprydde mannen in i rättssalen på sina kryckor. Han försökte undvika åhörarnas blickar. Efter häktningsbeslutet sjönk han ihop i sin stol, vände ansiktet mot väggen och drog händerna genom sitt gråsprängda, stripiga hår.
– Min klient är mycket besviken. Han tillbakavisar alla anklagelser mot honom, säger 58-åringens advokat Uno Karlsson.
”Slog henne med kryckor”
Polisutredningen började i november då en av de anställda vid campingen bevittnade hur mannen gav sig på kvinnan.
– Hon såg hur han slog henne med ett par kryckor. Efter det åkte vi till polisen och anmälde det hela. Men inget hände förrän nu i veckan då de meddelade att mannen gripits, säger pingstledaren.
Samtidigt, i onsdags, fördes den utmärglade kvinnan till sjukhus. Hon vägde bara 35-40 kilo.
– Hon mår något bättre i dag, säger kammaråklagare Helen Yngwe.
Paret saknar jobb och beskrivs som ”vilsna”. De flesta Aftonbladet pratar med i det lilla samhället känner väl till den misstänkte mannen och hans handikapp. Han syntes ofta i byn och uppges flera gånger ha uppträtt lynnigt och hotfullt.
Sågs aldrig ensam
Ibland kom han med kvinnan i sällskap. Men hon sågs aldrig ensam. Flera invånare fick intrycket att det var mannen som bestämde.
– Jag brukade se honom komma med sina kryckor eller stå och vänta på bussen, men kvinnan har jag bara sett en gång, säger grannen Petra Mikaelsson.
Maten de åt tillagade de på vandrarhemmets gemensamma kök. Under större delen av året var paret ofta de enda gästerna på vandrarhemmet.
– Intrycket är att de ville vara för sig själva. De ville leva isolerade i stugan, säger en ortsbo.
Pingstledaren, som äger campingstugan, har dock flera gånger försökt få paret att gå vidare och lämna stugan – men utan resultat.
58-åringen dödförklarad
Sedan 1982 har den häktade mannen inte haft någon fast hemadress. Hans enda familjemedlem, en yngre bror, är död. I folkbokföringen är även 58-åringen dödförklarad – efter ansökan från en faster 2006 som enligt TT sökt honom vid ett arvsskifte.
Fastern hade inte hört av honom på många år och Skatteverket efterlyste honom i flera tidningar.
– Vi hörde absolut ingenting, säger verkets jurist Eva Mårtensson till Smålandstidningen.
På lördagen blev det dock klart att mannen kan komma att "levandeförklaras" igen.
– Det gör vi så snart hans identitet är styrkt, säger Birgitta Pettersson, enhetschef vid Skatteverket till TT.
Enligt henne finns ingen anledning att tro att han själv ska ha velat dödförklara sig. När hans identitet är styrkt hos polisen blir han åter levande i de svenska myndigheternas register.
– Det sker så snart vi vet att han verkligen är han, det kan bli på måndag.
Son på gruppboende
Den ms-sjuka kvinnan hade nästan ingen kontakt med sin familj. Hennes 62-årige bror kände inte till den häktade sambon.
– Nu har jag inte hört av henne på väldigt länge. Annars ringer hon någon gång då och då, säger han.
Hennes före detta man, som hon också har en son med, blir mycket ledsen när han hör om fallet.
– Jag har inte haft någon kontakt med henne sen vi skildes i slutet av 1980-talet. Men vi är inte ovänner på något sätt, jag har inte vetat var hon bott, säger han.
Sonen lever sedan många år på ett gruppboende på en annan ort.