Här begravs ett barn: ”Han var en solstråle”
16-åringen i Norrköping är skjutvåldets senaste offer – här tar högstadiekompisarna farväl
Uppdaterad 2024-04-27 | Publicerad 2024-04-26
NORRKÖPING. Det kryllar av vita tonårssneakers på Norra begravningsplatsen.
En dam ute med hunden stannar förvånat, varför är här så mycket folk?
Hon får till svar:
– Ett barn har blivit mördat.
Fler och fler sluter upp runt kistan. Den är nätt och lyser vit mot den mörka jorden.
En del kommer springande i sista stund längs gångvägen mot den muslimska begravningsplatsen. Någon har skoldatorn under armen, andra har inte hunnit byta om från arbetskläderna med Rusta-loggan.
Vissa har rest långväga, från Malmö, Stockholm, Katrineholm.
Till slut är de hundratals vänner, grannar och mentorer från skolan. Ett helt samhälle sluter upp för att hedra minnet av ett mördat barn.
Det har snöat under morgonen, men just när bönen börjar spricker solen fram och fågelkvitter ljuder.
Våren kommer, men mörkret och kylan har sitt grepp om staden, hårt drabbad av våldsvågen.
– Föräldrar ska inte behöva begrava sitt barn. Den här pojken förtjänade inte att dö så här, säger Abdi, vän till familjen som i dag tar avsked av sin älskade son och bror.
Pojken sköts till döds för drygt tio dagar sedan, på gatan inte långt från sitt hem i miljonprogramsområdet Navestad.
Abdi träffade 16-åringen på spårvagnen, bara några dagar innan mordet.
– Jag är bra på matte! berättade 16-åringen stolt för honom, och fortsatte:
– Jag kan bli vad jag vill!
Nu skyfflar männen jord över den vita kistan i graven.
Sedan går kvinnorna fram. De bildar en skyddande mur kring pojkens mamma.
Grannen Omar beskriver 16-åringen som en kille med ett leende så smittande att det kunde ta honom var som helst.
– Vi måste göra något, annars förlorar vi fler. Det är tid för barnen nu, säger han.
Kompisarna har fickorna fulla med näsdukar. Mobiler, handväskor och rosor i händerna. De beskriver 16-åringen som en glädjespridare, alltid mån om sina vänner. De var många.
– Han var en fin person, så snäll och vänlig mot alla, han fick nya vänner varje dag, säger en tjejkompis.
Hon hade känt honom i tio år, ända sedan 16-åringen kom till Sverige från Mogadishu.
En annan klasskompis vårdar ömt sitt sista minne av sin vän 16-åringen: när de chillade och spelade Fifa, bara några dagar innan dådet.
En polisbuss skymtar mellan träden på kyrkogården. En påminnelse om oron som ruvar över Norrköping.
Mohamed Yusuf, från somaliska föreningen säger att han har mött mammor som bär på sorg så smärtsamt att den är svår att förstå.
Tonåringarna som kommit hit till begravningen i dag berättar att de tänker på vad som kan ske.
De är inte rädda, men vaksamma.
– Jag tänker på att det kan hända mig, att man kan hamna emellan nåt eller råka illa ut. Jag går inte ut så sent nu, säger en av vännerna.
Man förstår hur liten en 16-åring är när man ser ungdomarna, klädda i för tunna jackor, med noggrant sminkade barnsliga kinder, rangliga ben, kepsar och bländvita sportskor.
På högstadieskolan där 16-åringen gick har man satt in krisberedskap.
Till och med de annars stora niorna behöver ibland krypa upp i en vuxens famn.
– I pyjamas på sängkanten är en tonåring inte så stor ändå, säger rektorn på skolan där 16-åringen gick.
Rektorn beskriver honom som motiverad och omtyckt av otroligt många. En solstråle.
Stämningen på skolan är lugn, men både vuxna och elever har blivit djupt påverkade av det som hänt. Många är fortfarande i olika stadier av sorg.
– Det här är inget vi är vana vid, ett barn som har gått bort, på ett fruktansvärt sätt, säger rektorn.
Samtidigt måste vardagen fortsätta. En vän till 16-åringen säger att de måste försöka gå vidare, på något sätt.
Egentligen skulle de ha gått ut nian tillsammans i juni. 16-åringen skulle skaffa kostym och plugga vidare till ingenjör.
Nu blir avslutningen tom, utan kompisen med det smittande leendet.
