Hörde hjälpens ord från ovan: ”Hon är nog död”

Syskonen Myrtha, Celestin och Laurent grävdes fram ur rasmassorna i Port-au-Prince

PORT-AU-PRINCE. Fastklämd under taket på sitt raserade hus hörde Myrtha, 22, någon säga:

– Hon är nog död.

Men männen ovanför fortsatte att gräva. Plötsligt kände hon hur någon tog i hennes hand.

Parken Place Boyel i Port-au-Prince var ett favoritresmål för avkopplande söndagar.

Nu är den fylld med tusentals flyktingar som bor i enkla hemmagjorda tält direkt på marken. Det luktar urin och rök från kolköken.

I ett av alla tälten bor de tre syskonen Myrtha, 22, Celestin, 14, och brodern Laurent, 18. De förlorade allt när deras hem rasade samman. Pappa och mamma dog. Likaså deras tre systrar och Myrthas två bästa vänner som var och hälsade på. Alla är kvar under rasmassorna.

Hål i skallbenet

Myrtha stod i köket på andra våningen och lagade bönor med ris när allt började skaka. Hon sprang ut mot gården, men tvingades se taket rasa ner mot sig.

I 30 minuter låg hon med klappade hjärta under rasmassorna och tänkte: "Gud måste hjälpa mig". Hon försökte skrika men kunde inte. Luften var fylld av damm och från ovan hörde hon hur människor pratade.

– De sa "Hon är nog död", säger Myrtha.

Men männen ovanför fortsatte att grävde och till slut kände hon hur någon tog hennes arm. Sten för sten lyckades en granne lyckades gräva fram henne.

– En lite pojke hade sett var jag var när huset rasade och han berättade det för männen. Annars hade de aldrig hittad mig, säger Myrtha.

Hon har småsår över hela kroppen och i huvudet har hon en allvarligare skada. Doktorn har sagt till henne att hon har ett hål i skallbenet. Ett enkelt bandage täcker skadan.

Granne bar henne till sjukhuset

– De första dagarna grät jag dygnet runt. Nu har jag slutat. Doktorn sa att med mitt hål i huvudet kommer jag dö om jag gråter, säger Myrtha.

Hennes 14-åriga lillasyster Celestin höll på med läsläxan när jordbävningen slog till. Hon började springa mot dörren men hann inte. Väggar och tak föll ner. En granne lyckades efter fem timmar gräva fram henne.

Han tog henne i sin famn och bar henne bort från huset. Sedan la han henne över sin rygg började gå mot sjukhuset. I tre timmar bar han Celestin genom kaoset och förödelsen i den raserade staden.

– Jag visste ingenting om vilka som levde och vilka som var döda. Men på vägen, till sjukhuset när jag hängde där på ryggen, såg jag min syster. Det var hennes skjorta och jag visste att det var hon, säger Celestin.

Hon blödde från flera stora skrubbsår och hennes ena finger var krossat. I tre dygn sov grannen bredvid henne på sjukhuset.

”Kan ingen hjälpa oss?”

Sedan återförenades hon med Myrtha och sin broder i parken Place Boyel. Nu sover de bredvid varande tillsammans med grannarna. Både Celestin och Myrtha är djupt chockade men har båda slutat gråta. De sover mest hela dagarna, djupt deprimerade orkar de inte mycket.

Grannarna lagar mat åt dem, Celestin hjälper till. Vatten kommer med en tankbil någon gång om dagen. Det enda de fick med sig från huset var en av lillasystrarnas mobiltelefon. Telenätet börjar sakta fungera igen och hon skickar sms och ringer ibland. En tredje syster som också överlevde skalvet har de skickat att bo med bekanta på landsbygden. Men dit vill inte Myrtha och framtiden orkar hon knappt tänka på.

– Jag är deprimerad, jag vet inte hur vi ska leva efter det här. Kan inte någon komma och hjälpa oss, säger hon.