Basshunter får vika sig för en mystisk historia
Hej! Jag hade egentligen tänkt skriva om Basshunters Englandssatsning, men när jag satt framför datorn i morse och rensade bland mejlen så hittade jag plötsligt en mystisk text och insåg att nog kan väl basjägaren vänta en vecka till? Så, varsågod. Här kommer kommer en bortglömd historia från längst ner ur utkastmappen.
”Mannen framför henne. Mörk och spännande hade han stått där, förra lördagen, inklämd mellan två halvöverviktiga tanter i grälla byxdressar.
Det hela hade utspelat sig på Rondo, Göteborgs största danspalats. De hade båda åkt långväga för att få komma till storstan och få lite omväxling och se sin favoritorkester, men de visste inte då att de också skulle hitta nåt mer.
Hon hade inte kunnat motstå, hon hade handlat som på given signal, hon tänkte ”där är han” och sekunden senare: ”Det är nu eller aldrig”.
Hon var verkligen inte den som brukade vara sådär framåt. Med sitt ganska alldagliga utseende och råttfärgade hår brukade hon vara den som såg på när de yngre och ärtigare damerna tog för sig under danskvällarna. Och de hade varit många, de flesta helt utan resultat.
Men den här kvällen var annorlunda, de hade dansat tätt, tätt, insupit varandras dofter, känt varandras kroppar, varit uppfyllda av varandras närvaro och den känsla som infinner sig när livet verkar stå still.
Det hade blivit en, två, tre drinkar för mycket och ivern och lusten hade till slut tagit över och på en bänk bakom scen, (från vilken man kunde se trumsetet väldigt bra), hade de förenats. Känslan hade varit overklig, svindlande och omtumlande.
Nog hade hon sett det hända förr, det var ju välkänt på danstillställningar som de här att nybildade par inte klarade att vänta, men att hon skulle vara den som ...
Så här i efterhand rodnade hon vid tanken men, konstigt nog, hon kände ingen skam, nej, inte med Roland. Hon tittade upp på mannen mittemot henne, hon såg djupt in i hans bruna, manliga ögon. Men, nånting hade förändrats. Hans uttryck var annorlunda, hans grepp om hennes hand hade hårdnat, hans knogar lyste vita ...”
Att jag varken minns när eller varför jag skrev texten kan jag leva med, men värre är att jag aldrig kommer få veta hur det går ... jävla skit.