”Han visste vad han gjorde”

Eirin Kristin Kjær var på Utøya – i dag skriver hon själv om domen

Ingenting är som förr. Som det var före den 22 juli 2011.

Men nu, med det som hände klockan 10.02 i går, så kanske många av oss som var på Utøya, och vid regeringskvarteret, kan få ett avslut.

Jag valde att inte vara i sal 250 i Oslo tingsrätt för att höra ­domen.

Jag ville vara här hemma i Tromsø. Här är jag trygg. Det är det bästa stället i världen.

Så jag såg honom på tv.

När han log … så kände jag ­ingenting. Jag har helt enkelt inga känslor alls för den mannen. Det är lite konstigt, men jag klarar inte ens att vara arg, än mindre att hata.

När jag hörde domare Wenche Elizabeth Arntzen säga att han var tillräknelig, att han skulle få 21 år och förvaring, så var det bara en sak jag tänkte. Att detta är det ­rätta.

På det här sättet får han stå ­ansvarig, han får ta skulden. Han var inte sjuk den 22 juli 2011, utan det var hans politiska övertygelser som drev honom till detta.

Innan så hade jag trott att det inte skulle spela så stor roll för mig om han fick tvångsvård eller fängelse, för jag var bara så övertygad om att han aldrig skulle komma ut.

Men när hon sa domen så kände jag ändå att det var så rätt att det blev just så här.

För han var tillräknelig.

Han visste vad han gjorde.

Han sköt mig med fyra skott. Jag kände hur min mage exploderade. Sen sköt han mig igen. Och igen. Och igen. I höger arm, ­höger knä och i höger del av bröst­korgen.

Han visste vad han gjorde.

Han dödade 69 människor på Utøya. Han dödade åtta i regeringskvarteret. Han ville döda många fler.

Han visste vad han gjorde, varje gång han tryckte på avtryckaren.

Det som hände den 22 juli 2011 kommer för alltid vara en del av mig, både fysiskt och psykiskt … men jag är ju i livet.

Och jag kommer förhoppningsvis att bli gammal. Jag kommer förhoppningsvis få en familj en dag. Jag kommer förhoppningsvis få fortsätta att jobba med ­politik.

Så … i går såg jag domen på tv klockan tio och sedan gick jag ut och tog en lång promenad i Tromsø. Jag åkte och jobbade, jag var på universitetet, jag ­träffade vänner, precis som på en helt vanlig dag.

För mitt liv har gått vidare. Han kommer aldrig att se det jag såg här i går, han kommer aldrig att uppleva sammanhållningen, ­människorna och godheten i Tromsø. Han kommer att fortsätta sitta på Ila, medan jag lever mitt liv. För han visste vad han gjorde, och det är priset han får betala.

Eirin Kristin Kjær