Mitt liv som rock-groupie
Vilken vecka! Förra veckan började ”Idol” sändas och samtidigt började vi jobba med formatet på min nya programserie. Vad ska första avsnittet handla om? Vad ska programmet heta?
Då tjuter min coola producent Jonas över hela redaktionen:
– GROUPIES! Första programmet ska handla om groupies.
Och plötsligt är jag inte på redaktionen längre – i tankarna är jag tillbaka i min halvsunkiga modellägenhet i Le Marie i Paris. Året är 2000 och jag och min bästa kompis Anna gör oss i ordning för Red Hot Chili Peppers-konserten. Vi ska inte stå och trängas bland en massa vanligt folk framför scenen. Vi har fixat backstagepass av en modelltjej som tydligen ligger med trummisen varje gång bandet är i Paris.
Förväntansfulla kletar vi på oss onödigt mycket smink medan vi hinkar i oss billigt vin och röker våra älskade Vouge-cigaretter. Annas enögda hund Frasse ligger och glor på oss i sin favoritfåtölj.
Givetvis är våra sikten inställda på att ligga med Anthony Kiedis. Vi visste inte ens vilka de andra i bandet var och vi brydde oss inte heller. Jag säger som min gamla italienska väninna Maria: ”Why date the bartender, when you can date the owner of the restaurant?”
Vi babblade på medan vi pushade upp våra bröst till skyarna. När vi kommer dit kan vi inte presentera oss som Anna och Carolina, det är så jääävla tråkigt. Vi måste ha några roliga namn! Samma dag hade jag varit på en marknad och köpt små tacky bling bling-halsband som det stod Rock Sisters på. Där hade vi det. Vi var THE ROCK SISTERS!
Bandets trummis mötte oss vid ingången till backstage-rummet.
– Hi, girls!
– Hi, we’re The Rock Sisters, sa vi i kör och fnittrade.
– Great! sa trummisen, log upphetsat och stängde järndörren.
Vi kom in i ett litet skitigt rum där alla i bandet satt. Vad skulle vi göra nu? Vi var inga vana groupies direkt, så vi satte oss ner i ett hörn och motvilligt smuttade jag på en öl. Då såg vi till vår stora förfäran att en två meter lång toppmodell kvällen till ära redan hade satt tänderna i Anthony. Hon satt i hans knä, eller rättare sagt låg i hans knä, och åmade sig upp och ner. Nu var ingenting kul längre. Efter konserten var jag bara arg och ville åka hem men Anna övertalade mig att följa med till Le Suit för hon tyckte att en av gitarristerna var söt.
– Hallå, Carolina!
Producent Jonas rycker tag i mig och jag är tillbaka på kontoret i Stockholm vid min dator. Men snart åker vi antagligen till New York och intervjuar Bebe Buell – Liv Tylers mamma och groupiens urmoder. Kanske kan jag fråga henne hur en riktig groupie gör för att få napp ...