Karolina förlorade ena tvillingen i magen

Karolina Karlsson, 47, väntade tvillingar, när ett av barnen plötsligt dog i slutet av graviditeten.

Nu berättar hon öppenhjärtigt om tragedin för att stötta andra drabbade.

– Vi kan inte få vår lille pojke tillbaka, men jag vill att något gott ska komma ut av att vi förlorade honom, om det så bara hjälper en enda människa genom sorgen, säger hon.

I hallen till familjen Karlssons gula familjevilla hänger inramade foton på barnen Johan, 14, och tvillingarna Anna och Adam, 11.

– Vi brukar säga att vi har tre barn i livet. Sedan får folk fråga om de vill, säger Karolina. 

När hon och maken Jimmy blev gravida för 14 år sedan gladde de sig och såg fram emot det första ultraljudet.

– Där i väntrummet satt andra kvinnor som också var i vecka 18. Jag tyckte det var konstigt att deras magar inte syntes, men hade inget att relatera till, berättar Karolina.

På britsen i undersökningsrummet försökte hon urskilja fostret på den flimrande skärmen, när barnmorskan plötsligt utbrast: ”Ja, här ser vi två stycken!”

Karolina blev chockad, men när beskedet hade fått sjunka in delade hon Jimmys glädje och förväntan.

De köpte tvillingvagn och bebiskläder, och med jämna mellanrum gick de blivande tvillingföräldrarna på Mödravårdscentralens rutinkontroller. Varje gång fick de höra att barnen mådde bra och växte som de skulle.

Bara en av pojkarna levde

I vecka 33 var det dags för ännu en kontroll. Barnmorskan förde ultraljudssonden fram och tillbaka över Karolinas växande mage. Fram och tillbaka lite till. Sedan blev hon tyst i vad Karolina beskriver som en evighet.

– Till sist sa hon: ”Här borde det finnas ett tickande hjärta ...”

Barnmorskan gick för att hämta en kollega. Under tiden var Karolina som paralyserad. De fick väl kolla noggrannare, för Guds skull! Inte heller den andra barnmorskan kunde se något hjärtljud från mer än ett av barnen. Därefter gick allt snabbt. Om Karolina väntade enäggstvillingar skulle det bli akut kejsarsnitt.

En noggrann undersökning visade att barnen låg i var sin fostersäck, men bara en av pojkarna levde.

– Det var en otroligt jobbig stund. Vi kände både glädje över att Johan levde och stor sorg över att Axel var död.

”Jag kan inte gå med ett dött barn i magen”

Då kom nästa chock.

– Jag fick veta att jag var tvungen att bära båda barnen i ytterligare tre veckor, så att Johan skulle få all den näring han behövde. Då kände jag bara: ”Jag kan inte gå med ett dött barn i magen. Ta ut barnet nu, omedelbart!”

Men så blev det förstås inte. Jimmy och Karolina sjukskrevs. Under de tre veckorna fram till förlossningen åkte känslorna berg-och-dalbana.

– Många morgnar stod jag i duschen och strök sakta över magen medan tårarna rann nerför kinderna, berättar Karolina.

De berättade snart för släkt och kollegor vad som hade hänt, och kom fram till att det skulle kännas bra att ha en gravsten att gå till.

– Min pappa, som är präst, sa: ”Jag tror att vi har stenen i vår trädgård.”

”Han var så fin”

De följde med ut till en liten damm som Karolinas pappa hade anlagt, och där låg den: en vackert hjärtformad natursten.

I graviditetsvecka 36 kom dagen för det planerade kejsarsnittet. Karolina hade skrivit en födsloplan.

– Jag ville inte se det döda barnet på en gång, utan behövde få närma mig i min egen takt. Och precis så blev det.

Hon fick Johan på bröstet så fort han var förlöst. Efter en stund såg hon upp på Axel som låg bredvid i en genomskinlig vagga, klädd i vitt, med en liten nalle intill sig.

– Han var tunn och hade blå läppar, men han var så fin, säger Karolina.

De fick en hårlock, ett fotografi och ett fotavtryck av Axel, men också av Johan. Att båda barnen fick samma mottagande kändes viktigt, och sjukhuspersonalens stöd betydde mycket under de första dagarna efter förlossningen.

– Vid ett tillfälle kom en sköterska in, satte sig på sängkanten och tog min hand utan att säga ett ord. Det var precis vad jag behövde just då, säger Karolina.

Fick tid att farväl

Begravningen förrättades av Karolinas pappa.

– Han sa att den kärlek vi skulle ha gett Axel får vi istället ge dubbelt upp av till Johan. Allt var så fint, samtidigt som det förstås kändes fel att se den lilla kistan.

En höstdag när Johan var ett halvår åkte de ner till Västkusten med urnan och tog ett sista farväl av Axel.

Det var väldigt mycket som hände under ett enda år, konstaterar de.

– Men vi mäktade med det. Kanske för att vi tillät oss att känna alla känslor. Stänger man inne allt kommer det ändå ut förr eller senare, tror Karolina.

I efterhand har hon insett att de där tuffa veckorna fram till förlossningen hade en mening.

– Vi fick tid på oss att komma ikapp mentalt. Tid att ta farväl.

Tre år senare blev Karolina gravid på nytt, och återigen visade ultraljudet två tickande hjärtan. Men Karolina blev inte förvånad. Hon hade det på känn, säger hon.

”Jag tänker på allt roligt vi kunde ha gjort”

Det har blivit sen eftermiddag. Tvillingarna Anna och Adam kommer hem från skolan och kilar in på sina rum. Johan, som varit på fotbollsträning, drar ut en stol och slår sig ner. När jag frågar om han tänker ofta på Axel tystnar han och tittar ner.

– Du saknar honom väldigt mycket?

Han nickar.

– Jag tänker på allt roligt vi kunde ha gjort ihop. Allt jag gör som han inte får vara med om, säger han.

– Fast kanske är han med dig på sätt och vis ändå?

Johan drar ett djupt andetag och ser med ens lättad ut.

– Ja, säger han. Jag tror det.

Fakta: Intrauterin fosterdöd

Cirka 4 per 1000 födda barn i Sverige dör sent i graviditeten, efter graviditetsvecka 28.

Att ett barn dör i livmodern kan ha flera orsaker, till exempel sjukdomar hos mamman, infektioner, problem med moderkaka eller navelsträng, kromosomavvikelser eller missbildningar.

Hos upp till femtio procent av barnen som dör före födseln går den bakomliggande orsaken inte att klarlägga.

Här kan du få mer information och stöd:

Spädbarnsfonden, www.spadbarnsfonden.se

Föräldraföreningen Små Änglar, www.facebook.com/smaanglar

Föreningen Vi Som Förlorat Ett Barn, www.vsfb.se

Febe – ideellt nätverk för föräldrar som har förlorat barn, www.febe.net

Källa: Vårdförbundet, Spädbarnsfonden.

Ulrika Lidbo