Den gamla klyschan säger att hoppet är det sista som överger människan
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-02-19
TROLLHÄTTAN.
Hoppet har många ansikten och ett av dem är Rolf Haglunds.
Han är 57 år och har varit på Saab i hela sitt vuxna liv, i 38 år, och han säger att det är en trygg och bra arbets- givare. Han har aldrig känt motstånd mot att gå till jobbet.
Inte heller i går kände han motvilja. Till skillnad från de flesta av sina arbetskamrater hade Rolf något att göra. Han gjorde en översyn av förrådskostnaderna vid pressunderhållet.
Vid lunchtid kom han till matsalen som heter Malöga, den ligger nära Saabs huvudport, och såg fram emot att få äta bruna bönor med fläsk. Rolf höll humöret uppe, även om han sa att det känns spöklikt att vandra genom tomma verkstäder.
– Vi får vänta och se, sa han. Det har vi lärt oss de senaste åren.
Hoppet levde även i andra ansikten, till exempel hos Tore, 43, och Conny, 48. De satt några bord bort från Rolf och ville inte uppge sina efternamn, de tillhör Trollhättans medietrötta befolkning: det finns knappt en anställd i Saab eller en kvinna med barnvagn som genar över Drottningtorget som inte har blivit tillfrågad av tidningar, radio och tv de senaste dagarna.
Rolf och Conny är ultraljuds-operatörer, de mäter svetspunkter. Men i går drack de kaffe i lugn och ro för de hade inget annat att göra.
– Vi sitter av tiden. Vi pratar och läser tidningar, sa Tore som arbetat på Saab i 25 år.
– Det var lätt att få jobb efter skolan.
Snabba steg
Conny har varit på Saab i 14 år. Han började i företaget för att arbetstiderna var bra.
Jag frågade dem vad de gör om fem år och de sa att de inte vet, men de hoppas att Saab finns kvar.
Klockan 14.30 lämnade arbetarna fabriken. De gick med ganska snabba steg mellan fotografer som sökte bilder och reportrar som jagade uttalanden och helst gripande levnadsöden. En av arbetarna var Joakim Sundberg. Han är 36 år och har arbetat för Saab i tolv.
– I dag har jag inte gjort någonting, sa han. Vi har pratat skit och försökt hålla varandra vid gott mod. Jag har gått runt och pratat med folk.
Arbetarna strömmade ut men
inga strömmade in. Nattskiftet är inställt sedan december, det finns ingen anledning att jobba dubbla skift när företaget inte ens kan sälja de bilar som dagskiftet har producerat.
Bar dessa män i eftermiddagens gråa kyla hoppets ansikten?
De har vigt sina yrkesliv åt att producera bilar som allt för få människor vill ha och vars produktion ingen längre vill subventionera.
Vad skulle männen annars ha. De är stolta över bilarna och tror att de ska finna köpare, bara någon sätter in mer kapital i bolaget.
”Bara vi får en ny regering”
– Bara vi får en ny regering blir det bra! ropade en karl.
Verkstadsklubbens ordförande Paul Åkerlund stod i råkylan och gav intervjuer. Han sa:
– Folk har inget att göra. Sådan är situationen på grund av försäljningen. Men de måste komma hit om de ska få lön.
Ändå lät han överraskad när jag frågade om inte detta är ett förebud om Saabs kommande nedläggning.
– Det är likadant för alla biltillverkare i hela världen! Vi på Saab är luttrade ...
Även Åkerlunds ansikte, under en toppluva som det stod Gripen på, var hoppets.
Den gamla klyschan säger att hoppet är det sista som överger människan. Den har blivit en klyscha eftersom den är sann.
Skulle dessa män som i går fördrev tiden på en arbetsplats som saknar arbete säga: Det är lika bra att lägga ner verksamheten.
Vad skulle de då göra?