Svenska Evas barnbarn dödades i festivalmassakern
Publicerad 2023-10-20
Noa, 27 och Gideon, 24 var i full färd med att utforma sina vuxna liv, med karriärplaner och musikdrömmar.
Men deras tid tog slut när Hamas brutalt attackerade musikfestivalen i öknen.
– De var allt. För oss betydde de allt, säger deras farmor Eva Chiel till Aftonbladet.
Egentligen fick Eva Chiel, 75, aldrig veta som hände med hennes barnbarn, säger hon.
– Vi har fått tillbaka dem i kistor. Jag tror inte någon vet. Det är så många det handlar om att polisen hinner inte kolla upp allt.
Det finns fysiska spår som kan berätta en del. Bilen som körts 16 kilometer från festivalområdet vid kibbutz Re’eim, och som sedan beskjutits med raketgevär.
Men vilka tankar som fanns, vilka ord som sades på flykten från festivalmassakern – det går inte att veta.
– Bilen blev totalförstörd, så de måste dött med detsamma. Det är min enda tröst.
Sista samtalet: ”Vi blir beskjutna”
Eva Chiels barnbarn Noa, 27 och Gideon, 24, är två av de minst 260 personer som dödades vid Hamas blodiga attack på musikfestivalen Supernova.
Totalt var runt 3 500 personer på plats när dansen ännu pågick i gryningen.
Då stängdes elen plötsligt av, musiken tystnade och ett larm började tjuta.
Klockan är halv sju när syskonen ringer det sista samtalet hem till sina föräldrar.
– De sa ”vi blir beskjutna av raketer, så vi måste sticka härifrån” medan de sprang till sin bil, har Eva tidigare sagt till Aftonbladet.
Beskedet en lättnad: ”Värre att inte veta”
Därefter följde elva dagar av ovisshet. Telefonsamtalen fick inga svar, chansbesöken på sjukhusen gav inget, liksom efterlysningen i en Facebookgrupp. Familjen visste inte om Noa och Gideon var döda eller om de kidnappats och förts till Gaza.
Syskonens pappa åkte ut till festivalområdet för att leta, men då hade alla kroppar burits ut.
På ett sätt är dödsbeskedet en stor lättnad, säger Eva.
– Det var elva dagar av intensiva kast mellan hopp och förtvivlan. När man fick meddelandet visste man att nu är det slut på väntandet, det kändes lättare.
– Att vänta och inte veta, så som det är för alla familjer i Israel just nu, det var mycket värre.
Tusentals kom på begravning
I onsdags begravdes syskonen i sin hemby Ahuzat Barak i norra Israel.
– Det var den största folkmassan jag någonsin sett. 5 000 människor. Det fanns ingen plats utan folk stod precis ända ut på gatan. Det var massor av tal av både syskon och vänner. Alla talen tog säkert en timme.
Nu pågår den judiska sorgeveckan hemma hos familjen. Då sitter de anhöriga hemma och tar emot besök och kondoleanser. Eva berättar att hundratals personer kommer och går ändra fram till midnatt.
Vad har du för känslor kring det som hänt?
– Väldigt arg, väldigt besviken. Om en vecka eller två, eller tre, då kommer det sjunka in. Men jag försöker hålla lågan uppe, både hos mig och andra.
Förebilder för småkusinerna
Eva bor på en kibbutz i norra Israel. När barnbarnen var små bodde föräldrarna utanför kibbutzen, men ville att deras barn skulle bli uppfostrade där.
– Under sina första år var de här varje dag, jag träffade dem väldigt mycket.
Noa och Gideon var de äldsta av Evas nio barnbarn.
– De var allting för oss. Alla kusinerna såg upp till dem. De var mycket sällskapliga båda två och hade massor av vänner.
24-årige Gideon hade hunnit resa runt i världen, bland annat Sydamerika. Han älskade musik och hade startat ett företag som anordnade olika dj-events. I oktober skulle han börja plugga handel på universitetet.
27-åriga Noa var det första av barnbarnen. Hon hade precis läst klart sin kandidat och fått ett stipendium för att doktorera i neurovetenskap.
Nu blir det inget av planerna.
– Jag tycker att det är tragiskt. De hade äntligen kommit fram till vad de ville göra och det tycker jag var väldigt bra. Nu kommer de inte att få föreverkliga någonting. Men de har levt ett innehållsrikt liv, och hunnit resa runt i världen.
Jämför med förintelsen
Eva är uppväxt i Malmö men har bott i Israel i 55 år. Hon har flera gånger sett konflikten mellan Hamas och Israel blossa upp. Men inte såhär.
– Det är en enda stor röra och kaos. Jag kan inte hitta några ord. Jag har svårt att acceptera det, det här borde vara ett välorganiserat land. Att vi skulle överraskas av en förintelse är inget som någon här hade förväntat sig.