Ska Iran bli USA:s räddning i kampen mot IS?
Att Iran för första gången sitter med i samtal om Syrien är ingen garanti för fred.
Men med alla viktiga spelare vid bordet ökar chansen till en uppgörelse på sikt.
Bara de som göder kriget kan tvinga de stridande till fred.
Bakom det banbrytande mötet i Wien i morgon ligger en amerikansk helomvändning. Efter att i flera år ha gjort allt för att stoppa Iran från att delta i fredssamtal om Syriens framtid så har USA den här gången låtit bjuda in även prästdiktaturen i Teheran. Detta trots kraftiga protester från Saudiarabien, en av USA:s främsta allierade.
För Iran är det ännu en stor utrikespolitiskt framgång och ytterligare ett exempel på att USA dragit ur sladden till den frysbox där Iran varit placerad sedan den islamska revolutionen 1979. Ett första steg var avtalet där Iran går med på att inte utveckla kärnvapen.
Efter fyra år av blodigt inbördeskrig och en månads rysk militäroffensiv i Syrien har USA dragit slutsatsen att enda sättet att få stopp på kriget är att försöka nå en uppgörelse med diktatorn Bashar al-Assads bästa vänner.
Ryssland har under hela kriget försett Assad-regimen med vapen. De senaste veckorna har ryssarna direkt intervenerat i kriget på Assads sida genom att bomba oppositionen. Putins intåg i Syrienkonflikten har helt förändrat spelplanen.
Krig via ombud
Iran har under många år varit Assad-regimens främsta allierade. Man har länge bidragit med vapen och pengar. På senare tid även med marktrupper. Regimen i Teheran har också lagt sig i genom att låta den Iranstödda Hizbollahmilisen i Libanon gå in i kriget på Assads sida.
Utan detta kombinerade stöd hade diktatorn med största säkerhet inte kunnat sitta kvar vid makten.
Det var länge sedan konflikten i Syrien slutade vara ett rent inbördeskrig. Numera är det ett krig via ombud där regionala stormakter som Iran och Saudiarabien håller liv i striderna. Med stöd av stormakterna USA och Ryssland.
Saudiarabien, Turkiet och Qatar stödjer den väpnade oppositionen som vill bli kvitt Assad. Det har tidigare inneburit att även IS och al-Qaida anknutna al-Nusrafronten fått vapen och pengar från rika arabiska affärsmän.
USA:s strategi för att knäcka IS har hittills varit ett stort misslyckande. Åtminstone när det gäller IS har USA, Iran och Ryssland gemensamma intressen. I bästa fall kan USA få draghjälp.
Skymundan
Kriget har med tiden utvecklats även till en strid mellan olika islamska trosinriktningar, sunni- och shia-muslimer. Frihetskampen i Syrien som var det som utlöste inbördeskriget, har helt hamnat i skymundan.
Noterbart är att inga representanter för de stridande parterna sitter med vid förhandlingsbordet. Ingen hyser längre några förhoppningar om att de stridande parterna ska kunna lösa konflikten. Inte minst som oppositionen mot Assad numera består av en mängd små, och inbördes oense, grupper.
Dessutom kan inte USA tänka sig att förhandla med Islamiska staten, IS, som är den som vid sidan av regimen håller mest territorium.
Med tanke den extrema fragmentariseringen på slagfältet är den största möjligheten till fred att Iran, Saudiarabien och övriga makter sätter press på sina allierade i Syrien att gå med på kompromisser och lägga ned sina vapen. Stryper de vapentillförseln kommer kriget så småningom att självdö.
Det är inget som kommer att hända i morgon. Men samtalen är just nu det största hopp världen har för att få slut på kriget och den allt större flyktingström som söker sig till Europa.